Minns ni inlägget jag skrev om ångest? Ni hittar det här om ni vill läsa det. Lite komiskt är det ju ändå att detta inlägget las upp en dag innan P gjorde slut. Jag beskriver tydligt min rädsla för ensamhet och att jag ofta är villig att göra ALLT för alla andra för att lindra denna rädsla, bara lite lite grann. Men ibland räcker inte ens det till.
Det har alltid varit jag, så länge jag kan minnas, att hata att vara ensam alltså. Det är inte så att jag inte kan vara själv en kväll, absolut inte! Men just rädslan för att vara ensam, att bli lämnad av dem som står mig närmast, har alltid varit stor. Jag tror det är här min separationsångest kommer in i bilden. Att vara ifrån någon och inte riktigt känna att man kan göra allt för den personen just då, är otroligt jobbigt.
Och ändå, trots att man gjort allt, gör allt för personer man älskar, händer detta. Nu sitter jag ju här, ensam. Eller jag är inte ensam, jag har huuuur mycket fina personer som helst i min närhet, men det som inte fick hända, det hände och jag har så länge försökt kämpa för att det inte ska kunna hända. Men det kunde det visst, oavsett hur jag kämpar.
Det medkommer alltid något bra med sånna här grejjer sägs det, och på det örat lyssnade jag verkligen inte för några veckor sen. Man vill inte höra det när man genomgår sin livs första och förmodligen största kris. Men det är sant. Nu har det snart gått sex veckor, och jag lever ju ensam. Alltså jag bor själv, lever själv i min vardag liksom men med massa fantastiska människor runt omkring mig.
Jag har insett att jag rusat fram så många gånger, för att dämpa min rädsla och min ångest för att vara just ensam. Sökt bekräftelse hos andra och gjort ALLT för alla andra och alltid satt mig själv i sista hand.
Och visst, ensamhet kommer förmodligen alltid skrämma mig. Det kommer förmodligen alltid vara min största rädsla. Men, precis som ätstörningar alltid kommer vara en del av mig också, behöver det inte sätta hinder för mig, och det kan man endast träna bort. Våga utsätta sig för det som man är rädd för, som i detta fallet, att vara ensam.
Jag gjorde allt jag kunde för att motarbeta detta, just detta, ändå hände det. Det innebär att man aldrig kommer kunna styra sitt liv fullt ut. Man kan välja de vägar man mår bra av, men man kommer ju aldrig kunna veta helt säkert vilken väg livet kommer ta.
Min rädsla för ensamhet kommer alltid finnas där. Det enda jag kan göra nu är att bli polare med den rädslan och helt enkelt acceptera den som en del av mitt liv.
