Alltså har haft en så fin långhelg i Linköping verkligen. Sol, restaurangmat nästan varje dag, promenader, gympass, kärlek, skratt, möte med nya människor, fest och massa mys!
Sen P flyttade till Linköping har man börjat uppskatta tiden tillsammans på ett helt nytt sätt, man njuter av tiden, man lever i nuet och man känner sig som nykär varenda gång man ska träffas.
Innan P började plugga i Linköping hade vi i stort sätt aldrig varit ifrån varandra, någon natt hit eller dit men inte mer än så.
Jag har alltid lidit av separationsångest, sen jag var tio och min pappa dog tills… ja egentligen fram tills nu. Mer eller mindre faktiskt.
När jag var liten var separationsproblemen så stora att jag hade svårt för att gå till skolan, jag ville inte lämna min mammas sida. Jag har aldrig kunnat sova över hos vänner, åka med på resor som involverade övernattning och som sagt, i vissa fall var det till och med svårt att gå till skolan.
Jag visste att detta skulle bli jobbigt, speciellt för mig med tanke på min bakgrund. Och det har det varit, i vissa fall har det varit jobbigare än andra men mestadels har det faktiskt gått riktigt bra!
Jag saknar honom varje dag och det är vääääldigt ensamt att sova ensam, det är nog det jag tycker är jobbigast, att just vara ifrån varandra över natten. Någon som känner igen sig? Att nätterna liksom oftast är värst?
Men med något ont kommer alltid något gott, eller hur säger man? ð
För hjälp som jag har utvecklats det här året! Jag har vuxit otroligt mycket i mig själv och att VÅGA va ensam!
Jag har tidigare utsatt mig för situationer för att träna bort min ångest men denna gången har det varit som mest effektivt!
Själva separationsångesten kommer nog aldrig försvinna helt, det känns alltid lika jobbigt att lämna honom, MEN jag har lärt mig att hantera det! Det slutar inte i panik längre och jag kan vara själv, jag kan sova själv utan att känna mig orolig och jag kan istället längta efter P på ett annat sätt.
Jag var orolig lääänge innan vi första gången skulle vara ifrån varandra, jag visste ju hur det skulle bli. Men samtidigt visste jag att det skulle vara värt det! Han ville följa sina drömmar och självklart vill jag fortfarande va med honom. Det va bara att bita i det sura äpplet, ta tjuren i hornen och övervinna allt som någonsin varit ett problem!
Man klara så mycket mer än vad man tror! Man är så mycket mer mentalt stark än vad man någonsin kunde tro om sig själv! Det gäller allt! Det svåraste är det där sista steget, men det är där ens familj och vänner kommer in, för att stötta och för att hjälpa! Man är starkare än vad man tror och den mest underbara känsla är när man klarar något som så länge varit ett problem! Våga testa något utanför ramarna, något som du är livrädd för. Det kan komma till att va det bästa du någonsin gjort!!!!
En vecka kvar och P har äntligen sommarlov! Det ska bli så fantastiskt att få ha honom hemma så länge!
