Man pratar om mål med träningen, mål med livet och att när jag uppnår detta med min kropp kommer jag va nöjd eller när jag ser skillnad där kommer jag vara nöjd.
Jag va där för inte så länge sen. Jag insåg det när jag satt och kollade igenom bilder från Asienresan vi gjorde i vintras och jag hörde mig själv säga; Varför var jag inte nöjd med mig själv då? Jag var ju jättesmal och såg bra ut?
Självklart menade jag i jämförelse med vad jag gör nu då. Jag tittade på min kropp och kände mej fortfarande inte nöjd men tyckte att jag borde varit nöjd med mig själv då, men det var jag aldrig. Jag minns att jag kämpade hårt med en liten ”minideff” under den resan. Jag åt i stort sätt INGA kolhydrater, hahah ja jag vet, jag var i risets världsdel men jag gav mig fan på det. Jag körde stenhårt på det men tyckte ändå inte att det hände något. När jag kom hem började kroppen lukta ammoniak och mina närmsta vänner kunde inte vistas i min närhet på gymmet då jag luktade så fruktansvärt illa av min svett.
Tyckte jag om mig själv? Nej, absolut inte. Jag sitter ju här nu och tittar på mig själv och känner att jag borde varit nöjd, men det var jag inte.

Jag har alltid eftersträvat det där. Blir jag smalare om magen kommer jag vara nöjd, får jag större rumpa kommer jag va nöjd, får jag mer tonade ben kommer jag vara nöjd. Känner ni igen er?
Frågan är, blir man nöjd? Är verkligen alla dessa kroppslösningar svaret på problemet? Tror ni inte att det sitter i huvudet?

Jag säger inte att jag har rätt eller fel men jag ber i ställa frågan. För för mig har det nämligen inte hjälpt. Oavsett hur smal jag har varit har jag aldrig sett mig själv som nöjd.
Vill man går ner i vikt ska man självklart gå ner i vikt MEN allt sitter fortfarande i huvudet och det måste hålla sig inom en rimlig nivå. Det ena projektet ska inte vara starten på nästa. Mål ska man ha men måste det verkligen vara utseendebaserat? Många har detta som hobby, att tävla i bikinifitness och liknande och då ska mans jälvklart få göra det. Missförstå mig rätt, jag dömer ingen och säger inte att någon gör rätt eller fel, jag ifrågasätter mest mig själv i denna situation.
Man kan faktiskt träna för att förebygga sjukdomar, man kan träna för att må bra, man kan träna för att leva längre.

Jag har mål med min träning, jag har målet att må bra och att älska mig själv för all framtid.
Jag har också ett ytligt mål som jag egentligen inte vill ha men jag erkänner, jag vill ha en större rumpa, varför? Egentligen vet jag inte för jag har alltid så länge jag kan minnas velat ha en mindre? Whats that all about liksom?

Förstår ni vad jag menar? Vi ställer väldigt höga krav på oss själv, vi eftersträvar ofta att se ut som någon helt annan.
Mitt tips är att bara bry sig om sig själv! Jag jobbar hårt med detta nu och det hjälper. Min kropp är min kropp, det är ingen annans och jag kan heller aldrig få nån annan än min egen kropp, därav är det slöseri med att sukta efter det.
Älska dig själv för den du är. Love your curves and all your edges, all your perfect imperfections som han den där sångaren sjunger ( vad han nu heter). Mitt mål är att älska mig själv nu, för det kommer nänligen alltid finnas saker man vill ändra på om man fortsätter såhär. Det finns inget som heter nöjd om det inte kommer från huvudet.

Långt text I know men har ni kommit ner hit har ni varit grymma som tagit er tid att läsa lite om mina tankar. Du och din kropp är perfekt, bara så att du vet!
This is me, idag mår jag tusen gånger bättre kroppsligt men jag mår likadant i huvudet. Jag betvivlar fortfarande mig själv och känner att jag inte duger. Men vet ni vad, jag dög då och jag duger idag! precis som jag va och så som jag är. Skillnaden är kroppen, och den trivs jag hundra gånger bättre i!