Det är lite tabubelagt, vi vill inte erkänna oss själva som svaga, jag tror egentligen det är där problemet ligger hos så många av oss. Att söka hjälp är ett tecken på svaghet hos många, att man helt enkelt inte stod, att man inte klarade det på egen hand längre.

Hur det kunnat bli såhär förstår jag inte? Det är en fantastisk förmån att det finns hjälp att få och vi borde faktiskt anamma det.

Jag själv har gått hos psykolog från och till sen jag var 10 år gammal. Med min ångest, med min separationsångest, med min ätstörning och nu i samband med att P gjorde slut förra året. Jag ser inte mig själv som svag. Jag ser det tvärtom, som något modigt. Det är inte meningen att vi ska klara allt här i livet själva, det finns stöd, hjälpen finns.

Ni ställer mycket frågor, vart vänder man sig, hur söker jag hjälp och vart ska man egentligen börja? Jag ska verkligen försöka bena ner det så gott det bara går.

Hemsidor: Det finns mängder med föreningar, jourer och hemsidor på nätet som kan vara till god hjälp om man inte behöver den personliga och fysiska kontakten med en psykolog eller kurator. Exempel är; Frisk och fri.

Ätstörningsmottagning: Då jag är en väldigt fysisk person av mig kände jag att jag kommer behöva face to face hjälpen så att säga. Har ni en ätstörningsmottagning i er stad eller i närheten rekommenderar jag verkligen att söka dit. jag ringde, fick komma dit på tre besök innan det bestämdes vilken behandling jag skulle ha. KBT blev min behandling och jag fick stor hjälp i 6 månaders tid! <3

Vårdcentral: Finns det ingen ätstörningsmottagning just där du bor kan man kontakta sin vårdcentral. Där finns kuratorer och psykologer men de kan också hjälpa dig att komma vidare om det skulle behövas!

Missa inte veckans avsnitt av välmåendepodden där jag och Jossan pratar om just detta. Ni kan lyssna på den i poddcasterappen, här eller på Itunes. 🙂