Han hörde av sig i torsdags, på min födelsedag. Såklart att han gjorde, han vill ju vara snäll. Det är ändå en person jag känt i såååå många år, som det fortfarande känns helt galet konstigt med att vi inte är en del av varandras liv längre. Jag tror inte ens han vet att den 16 skulle varit vår bröllopsdag för ett år sedan. Jag vet, och jag minns.
Förra året åkte jag till Bali för att rädda mig själv från allt jag gick igenom förra året. Jag åkte iväg för finna mig själv som då var otroligt vilsen men också för att kunna se tillbaka på den 16 juni som något härligt, inte som något fruktansvärt och jobbigt. Och jag lyckades faktiskt. Detta året tänkte jag inte på det förens sent, när jag såg datumet och insåg den sjuka tanken att WOW, förra året, denna dagen, detta datumet, skulle jag fanimej gift mig. Hur konstigt är det inte?
Det river fortfarande upp så mycket när du hör av dig, P. Jag tackade för ditt grattis och berättade att jag befann mig i Kambodja. Jag nämnde att jag alltid drömt om att åka dit och du sa jag vet, jag minns att du alltid sagt att du vill det. Då slog det mig, att just det, du vet så otroligt mycket om mig. Vi har spenderat nästan 365 dagar i 4 år tillsammans, men inte längre. Jag saknar dig inte dagligen längre och jag mår sååå jäkla bra i det liv jag lever just nu. Men när vi pratar, när vi skriver, river det upp allt från förra året, och allt vi upplevt tillsammans. Det är inte längre outhärdligt, det är heller inte direkt ledsamt. Jag kan hantera det, men jag är en känslomänniska. Jag får feeling och igår, när jag och Simone pratade och gick ut med stranden på kvällen efter middag, kom tårarna. Dem kommer ibland, när jag få feeling. De tårarna är framförallt fyllda med glädje. För att jag gör något jag faktiskt älskar, men också för att jag påminns om allt jag genomgått, allt vi upplevt och hur jag faktiskt tog mig igenom förra året.
Det är fantastiskt hur begreppet; What does not kill you makes you stronger faktiskt stämmer. Och det är vid såna här tillfällen, när jag är som lyckligast, som jag påminns om hur jäkla stark man är och hur mycket man faktiskt klarar. Jag blir stolt över mig själv och jag är glad över vart livet har fört mig. Det har varit meningen hela tiden. Att jag ska vara där jag är, själv, och endast fokusera på mig själv, just precis nu!
