Tanken slog mig igår (se nedan), när jag faktiskt gick igenom lite gamla bilder från två år tillbaka, att jag inte tagit en gedigen gymselfie sen typ 2015. Kanske egentligen inte så konstigt, mitt liv kretsar liksom inte kring det längre, men går man tillbaka långt ner i flödet, till sisådär 14/15 hittar man MÄNGDER med bilder som dessa. Varje dag dokumenterade jag att jag hade varit på gymmet, hur det hade gått och vad jag hade kört. Och kolla, här är jag… Minst 10 kilo lättare, men också typ 10 kg olyckligare. man kan inte mäta lycka i vikt visserligen men ni fattar. Jag har aldrig mått sämre än vad jag gör på bilderna nedan. Dessa är tagna strax innan jag söker hjälp. En kropp som börjat lukta ammoniak, som konstant var speedad och som förmodligen ganska snart skulle förlorat mensen pga svält. Det min kropp fick här var träning och cirka 500 kalorier om dagen….

Det som jag regerade på är kläderna, givetvis hur liten jag faktiskt var, men där finns inte en enda bild där jag vistas på gymmet i endast sportbh och träningstights. Vilket jag idag gör nästan varje gång.

Jag vet att jag funderade mycket på vad andra tyckte och tänkte då. Kollade folk när jag tränade? Vad skulle dem tycka? Hänger magen över nu när jag sitter ner?

Bryr jag mej idag? NOPE! Idag kan jag inte bry mig mindre om vad mänskligheten runt omkring tycker om mig. Ja, min mage hänger över, väldigt ofta men herregud, palla bry sig om det, jag är där för att träna, lyfta vikter och låta min kropp få jobba. Det spelar absolut INGEN roll hur magen ser ut, varken på gymmet eller någon annanstans. Rock thoose curves babes, även på gymmet 🙂

PUSS!