Något jag insåg när vi var iväg på semester var hur tacksam jag är över min familj. Självklart har jag insett det tidigare, men på något sätt blev det så uppenbart när jag fick spendera fyra dagar med er, där jag fick vara det enda barnbarnet och det förstfödda barnet, det blev så uppenbart när vi satt och skålade med champagne på min morfars 73 års dag, det blev så uppenbart när ni kom och mötte mig efter en middag med Allis, allt för att ni inte ville att jag skulle gå hem själv. Det blev så jävla uppenbart hur älskad jag är, och hur mycket jag älskar er!

Något man inser när man går igenom en kris är vilka som är äkta. Det märkte jag förra året när jag gick igenom förhoppningsvis det tuffaste året någonsin. Vissa drog sig undan, vissa slutade höra av sig, vissa liksom försvann. Vissa var kanske inte den vännen du trodde att dem var, den du trodde skulle ställt upp fanns helt enkelt inte där. Men det gjorde ni. Jag pratar naturligtvis om personerna jag så intensivt spenderade tid med i förra veckan, min mamma, min mormor och min morfar. Ni fanns där, ni fanns där förra året och funnits där alla andra år då jag har behövt er. Ni fanns där när jag hade ångest i högstadiet, ni fanns där när jag hade separationsångest från min mamma, ni fanns där i alla konstiga perioder och ni fanns där även förra året när jag behövde er som mest. Tack är liksom egentligen inte tillräckligt, heller inte JAG ÄLSKAR ER! Men det är ju på nått sätt allt jag kan säga. Tack och Jag älskar er är väl de absolut starkaste orden man kan säga till någon, så länge man menar dem? Och jag gör verkligen det, av hela mitt hjärta!

Vilka dagar vi fick på Gran Canaria. Mamma som inte alls gillar att resa vet jag mer än gärna vill göra om detta, och det vill sannerligen jag också. Vilka fantastiska människor ni är, mamma, mormor och morfar och jag så enormt tacksam att få ha er i mitt liv. Så Tack och Jag älskar er, såå jävla mycket! <3