Bikinitopp här (Klick!) || Bikinitrosor här (Klick!) (annonslänk)

Vissa hade nog kallat dem osmickrande, det har ju kanske inte den perfekta posen, den meste generösa vinkeln eller de där strålande leendet. Jag kallar dem för ”mellanbilder”, ni vet de där bilderna som tas i mellan dem riktiga bilderna. Dem som egentligen inte är meningen att dem ska tas överhuvudtaget men blir av ändå för att minnsekortet är så jävla kanon att de tar typ 5 bilder per klick. Japp, dom bilderna.

Dem bilderna skrollar man vanligtvis kanske bara förbi, inte för att dem är fula, utan för att man vet att det finns bättre. Och det är väl inget fel med det egentligen, alla bilder är fina. Så länge man inte retucherar och ändrar om så det står härliga till så kan väl ingen bild vara för perfekt om den är äkta?

Men för mig väckte det lite annat. Visst, de visar inte de putigaste rumpan (jag har heller inte den putigaste rumpan i sverige så det är ju inga konstigheter med det), heller inte den plattaste magen ( det har jag ju inte det heller så inte så konstigt) och kanske inte den slätaste huden (hahaha och ja, det är som sig bör även där) men sooo what kan jag känna? Vad spelar det ens för roll. Dessa bilderna är ju lika perfekta som de andra, även om inte leendet har fastnat just där och då för att jag förmodligen säger något i stil med ” Vi ska inte testa att ta bilderna där borta istället?” så är dom fortfarande perfekta. Helt plötsligt lägger jag märke till annat. Jag ser glädje, spontanitet, lycka och så lägger jag helt andra saker jag vanligtvis glömt. Tatueringen på benet som jag gjorde när jag var 18 är ett sånt exempel.

Vi behöver inte sveriges putigaste rumpa, heller inte den plattaste magen eller den slätaste huden. Heller inte de mest perfekta bilderna i de mest ”perfekta” vinklarna. Vi är lika tillräckliga på ”mellanbilderna” och på de resterande.