För 6 månader sen hade jag så svårt att tänka mig det liv jag idag lever. Jag hade svårt att tro att jag ens skulle kunna leva i ett förhållande, ville jag det ens? Jag kunde absolut inte tro att jag om 6 månader skulle stå där jag igår stod, i min tomma, ekande lägenhet för att hämta de sista prylarna innan någon annan ska flytta in där på tisdag. Det kändes som att jag sa hejdå till min självständighet.

Så fel man kan ha. Idag lever jag lyckligare än någonsin och det livet jag idag lever med Rasmus känns självklarare än någonsin. Att jag för 6 månader sen inte ens kunde tänka tanken på att flytta ifrån min alldeles egna lägenhet, min borg, min trygghet. Den mur jag under två års tid hade byggt upp för att skydda mig själv från allt utomstående. Aldrig trodde jag att någon skulle kunna beröva mitt hjärta och kännas så självklar att jag skulle vara beredd, efter bara någon månad, att flytta ihop med den personen. Att han skulle kännas så självklar, så perfekt och helt plötsligt få mig att våga känna tillit igen. Min Rasmus <3

Att jag säger hejdå till min självständighet är ju inte alls sant, den sitter ju inte i lägenheten. Även om det är enkelt att tro det. Det var min första helt egna lägenhet. Den plats där jag byggt upp mig själv från miljontals bitar liggandes på marken. Det är den plats som lärt mej om självständighet, men det är inte den plats som är självständighet.

Jag har inte tänkt på lyan sen jag flyttade till Rasmus, allt har känt så självklart och fan vd jag trivs att bo i hus. Att ha en uteplats, en trädgård, att renovera, att leva i kaos, att leva i trygghet. Fan vad jag älskar att bo med Ralle Panel, och fan vad jag älskar hela honom.

Men igår var det dags, att säga hejdå till min första lägenhet, den första plats där jag bott helt själv och ja, det kändes lite läskigt. Lite ledsamt. Jag har älskat den lägenheten. Och jag har älskat livet i den. Men det är ju som med allt här i livet. En era slutar och en annan börjar. En så mycket bättre era börjar kan jag säga er. Jag saknar inte det andra, inte för fem öre. Men det är kanske inte så konstigt att det känns likgiltigt.

På torsdag lämnar jag över nycklarna till nästa ägare av min lya. Hoppas lägenheten kan hjälpa den personen att hitta sig själv som jag har gjort, den har tendens att göra det. Min första alldeles egna lya!