För mig är det jäkligt enkelt… så fort men träning kopplas till prestation säger det tvärstopp. Jag kan inte jämföra vikter och min styrka på gymmet från tidigare gånger, jag kan inte köra ett intervallpass och bestämma mig sen innan att springa du och så många minuter för att sedan gå si och så många minuter. Det tar tvärstopp. Ångesten kommer direkt och det känns som jag susar tillbaka 3 år i tiden då jag var som mest besatt av allt detta.. Då detta var min vardag. Att hela tiden lyfta tyngre, att hela tiden äta mindre, att hela tiden träna hårdare, att hela tiden springa snabbare.

Det var längesen jag körde intervaller nu, jag älskade det förutom men kom ur mina rutiner och har helt enkelt inte pallar börja om. Förens idag. I morse kände jag för det, för första gången på riktigt länge. Jag bestämde mig för att springa så länge jag ville, gå så länge jag ville, på obestämd tid. Helt plötsligt blev det roligt. Det var inte längre något krav eller tvång att prestera för mig själv, det var bara skönt och helt utefter mina egna förutsättningar. Jag är så stolt att jag ens tänkte tanken att jogga på min promenad idag, och efter jag kom hem och svetten rann insåg jag att jag saknat det jag en gång gillade med just intervallerna, känslan av att man faktiskt kan!!

Detta är ett tips till er som kanske kämpa med hjärnspöken när det kommer till träning, släpp kraven HELT! Skit i vilken vikt du lyfte senaste på gymmet eller hur snabbt du sprang 5 kilometer sist. Våra kroppas mående är färskvaraf och man kan inte alltid prestera på samma sätt hela tiden. Låt dig själv känna något keavlöst för en gång skulle, och jag kan nästan lova dej, det blir roligare! 🙂