Hösten 2017, närmare bestämt slutet av oktober, la jag till honom på Facebook. Då hade jag sedan samma sommar spanat på honom när han snyggt vandrade runt på Hallarna i sina målarkläder. ”Vem är han den där målaren liksom?” Min kollegas kompis visste vem han var och jag fick namnet Rasmus i tankarna.

Då jag vid det tillfället var jävligt trött på killar och ganska säker på att jag skulle leva singel och barnlös och att det till och med var det jag ville göra, var jag livrädd för att ta första steget. Jag tyckte att han kunde göra det. Han var ju ändå inne och jobbade och målade om butiken jag då jobbade i (Teknikmagasinet) i samband med renoveringen när Eurostop blev Hallarna. Men njaaa, inget kom. Jag har fått höra i efterhand att han hört av kollegor att jag hade pojkvän och att han hade varit intresserad från början men lagt mig på hyllan då han hört det. Efter X antal hej, skrik från ena sidan av centret till andra med beröm om hans nya frisyr och allmänna mängder med flirtningar från min sida kom hans sista dag på Hallarna. Och vafan hade jag att förlora? Jag sökte snabbt upp honom på Facebook och tryckte på ”lägg till vän”. OMG OMG OMG!!!!!!!!! Han svarade snabbt som en ekorre och när jag ändå hade börjat vara så förbannat modig kunde jag väl likaväl va den som skrev först 🙂 Så det gjorde jag. Vi pratade om sånt som alla pratar om ni vet”Vad ska du göra till helgen?” och ”Vad gillar du att göra på fritiden då?” tills att även jag tog steget att nämna att jag tycker vi borde ses utanför Hallarna. På en dejt då alltså 😉 Han höll självklart med (jag menar vem vill inte träffa mej egentligen ;)) och han lagade en grym middag hemma hos sig en kväll några dagar efter. Vi bara pratade, pratade och pratade… 🙂 Inga kyssar, ingenting. Jag hade bestämt mig för att gå långsamt fram. Och ja, det gjorde vi, fram tills vi bara efter någon vecka som ett par bestämde oss för att flytta ihop. Rasmus var grym på att ta initiativ till kommande dejter, han var så snäll, så fin och så jävla omtänksam och var underbart duktig på att ge mig den bekräftelsen jag behövde. Bekräftelse på att det var mig han ville ha.

Efter en månad av dejtande och efter att ha tagit steget från sms till att prata i telefon om kvällarna pratade vi redan som om vi vore tillsammans. Vi pratade om vad vi ville göra, vad vi skulle göra och hur vi såg på livet framöver. Till slut ställde jag den självklaraste frågan (som man såklart måste fråga ) i telefonen den 30 novemer. ”jaha, men Rasmus, är vi tillsammans nu då?”. ” Ja Sophia, vi är tillsammans”.

Det är fantastiskt hur livet kan ändras. Från att vara 100 säker på att jag ville leva singel, hänga uppe i Stockholm på samtliga events som alla influencers gå på , att inte vilja ha barn och allt det där… Till detta. Till honom. Till att inte känna ett behov av att behöva vara någon uppe i stockholms utevärld, till att inte känna ett behov av att gå på de där trendiga eventen som alla influencers går på. Från att ha haft tankar på att vilja flytta till Stockholm till att mest av allt vilja stanna i mitt vackra Halmstad. Från att inte vilja ha barn till att jag inte kan tänka mig något annat än att skaffa en familj med Rasmus <3

Han kom när jag minst behövde honom som en så fantastisk självklarhet. Han kom när jag inte letade, när jag inte sökte. Han kom när jag var tillfreds, och han kom precis rätt. För det finns inte en person jag skrattar så mycket med, det finns inte en person som jag känner mig så trygg med och det finns ingen som någonsin kunnat ge mig allt det han kan. Han har fått ner mig på jorden och insett att jag inte behöver bekräftelse från någon annan, bara han älskar mig så räcker det!

Han kom in och gav mig allt det jag inte trodde att jag skulle vilja ha, det jag inte trodde jag behövde. Jag var stark utan honom, men jag är starkare med honom vid min sida! <3

Så till er som har undrat, så träffades jag och Rasmus <3