Jag minns hur jag grät, jag minns hur jag skrek. Jag var 14 eller 15 år gammal och jag kunde inte ens gå till skolan utan att med förtvivlan gråta efter min mamma. Jag minns det så väldigt tydligt nu när jag tänker på det. Jag har alltid varit väldigt orolig av mig, otroligt försiktig och rädd och separationsångesten har alltid funnits där. Men när jag tänker tillbaka på den värsta tiden med den här ångesten tänker jag på just den, högstadietiden. Jag har aldrig upplevt skoldiscon som liten, jag hade för mycket ångest för att gå. De planerade övernattningarna hos kompisar blev aldrig av då det alltid slutade med att mamma eller pappa ( när han levde) fick komma och hämta mig. Resor med fritids som inkluderade övernattningar avstod jag ifrån och jag minns hur mitt konfirmationsläger var en ren plåga. Den var man ju tvungen att vara med på för att få konfimeras.

Vi övade och övade. Inplanerade övernattningar hos mostrar och mormor och morfar men det blev aldrig bättre. Visst, jag tog mig igenom dem men det var alltid samma visa. Tårar, skrik, gap och rädsla. Min mamma är en hjältinna som orkat, men vad gör man inte, man måste väl orka, för sina barn.

Jag minns hur jag under lektionerna under högstadiet kunde rusa ut från klassrummet och ner till kuratorn eller min favvosyo. Ångesten kom som en våg över mig och då fanns det inget annat att göra än att lämna och få prata ut om allt jag kände….

Undrar vad det grundar sig i? Att pappa dog i tidig ålder? Jaa, jag tror det, det har liksom alltid hängt med, rädslan av att mina närmsta ska försvinna, det gör det än idag.

Imorgon är det dags, något jag längtat efter så himla länge. En enorm chans och något som ska bli så jävla kul! Mitt första riktiga modelljobb. Jag ska äntligen få stå bakom kameran. Och inte för vilka som helst, för NEW BODY, som säljer sina produkter genom sååå mycket ungdomar genom åren. Det är en ära att få vara deras katalogmodell i nästa vårkatalog. Verkligen! Huuuuur coolt är inte det? Applåder för mig!!!!

Denna fotograferingen innebär en övernattning på hotell strax utanför Göteborg och helt utan att jag kan styra det smyger ångesten lite på. Att sova borta har jag aldrig gillat, ännu mindre utan dem som står mig närmst. Jag har absolut inte panik över det, mer en skräckblandad förtjusning.

Som jag önskar att detta inte var ett faktum längre, att jag har separationsångest. Det hade underlättat så mycket för mig och jävlar vad jag hade kunnat slappna av och njuta på ett annat sätt.

Skillnaden från då och idag och att vara vuxen är att jag gör det ändå och att jag idag tar mig igenom det, med bravur om jag får säga det själv. Här finns det ingen som tvingar mig för utom mig själv. Jag hade kunnat tacka nej men då hade jag gått miste om en utav mina största chanser någonsin och förmodligen några utav mina roligaste dagar någonsin. Och det hade jag ångrat, för alltid!

Jag har insett att detta aldrig kommer försvinna, oavsett hur mycket jag tränar och övar, för tro mig, det har jag gjort. Jag har dock lärt mig att hantera känslorna kring det och att våga göra det ändå. För min egen skull, för mina drömmars skull.

Ännu en lite lullig text om känslor denna grå onsdag… Haha vet inte varför alla mina texter om känslor blir så lulliga, men I guess thats me 😉

Sååå see you Göteborg och NEW BODY! Här kommer er nästa katalogmodell 🙂 YAAY!