Jag läste ett inlägg på Instagram igår som verkligen satte ord på de känslor jag så länge kännt. Är man någonsin bra nog? Är man inte för smal så är man för stor, är inte röven för liten så är den för hängig eller för slapp, är inte magen tillräckligt platt så är höfterna för breda. Är tuttarna är inte för stora så är dom fan för smår. Och gud nåde oss om rumpan är lagom stor men för hängig, och höfterna ska heller inte vara för smala, men absolut inte för breda heller? Är man någonsin bra nog?
Jag har så länge tampats med känslor kring min kropp, i hela 12 år levde jag med destruktivt beteende till min kropp, i svält, i överätning. Jag har vägt betydligt mer än vad jag gör idag och jag har vägt betydligt mindre än vad jag gör idag. Egentligen så bryr jag mig inte ett skvatt om vad andra tycker om min kropp, jag gillar min kropp, men det är synen på våra kroppar och att det aldrig är bra som får mig att bli så satans förbannad! ”Ja men du är ju smal, du vet inte hur det känns?” eller ”Du har ju kurvorna på rätt ställe!” eller ”Men du som är så snygg har väl inga problem med din kropp?” och ”Du är för smal för att jobba med kroppspositivitet”. Ja, detta är kommentarer jag lever med, inte dagligen men någon gång då och då kastas detta upp i ansiktet på mig. Att jag borde vara nöjd för jag ser ut som jag gör.
Faktum är att jag är nöjd för att jag har valt att acceptera mig själv. Hade jag inte jobbat med mig själv och bearbetat mig själv under så många år hade jag förmodligen fortfarande levt i konflikt med min kropp, i den kroppen jag har nu!
I texten jag läste på Instagram uttrycker hon sig ”Vad fan vet du om vad som är lätt att säga för mig eller inte!?” En alldeles klockren förmulering enligt mej för till sanningen hör, INGEN vet vad vardera person går igenom i förhållande till sin kropp. Jag har full förståelse för att vi idag lever i ett samhälle där alla kroppar långt ifrån accepteras, det fettförakt som råder och hur sjukt smal bilden av den perfekta kroppen faktiskt är. Som jag skriver, inget är ju någonsin bra oavsett hur mycket vi försöker passa in, hur mycket vi försöker fixa och dona för att vara tillräckligt bra.. För vem? Jo, det skeva samhället.
Till sanningen hör att jag vet hur det känns. Jag har levt i en betydligt större kropp en nu, en kropp som jag avskydde, som jag hatade. Jag har levt i en kropp som vägt betydligt mindre än nu, som jag också hatade och som jag föraktade något fruktansvärt. Jag har vägt både mer och mindre än nu, och det va inte förens jag landade, sökte hjälp för mitt skeva beteende, som jag fattade, att jag duger som jag är. Jag behövde inte siffran 65 på vågen för att trivas, jag behövde acceptera vem jag var! Jag vet hur det känns att leva med en kropp, känslan av att vilja skära av fettet från kärlekshandtagen med kökskniv, jag vet hur det känns att alltid känna mig fel, ful och otillräcklig.
Bilderna nedan visar vad min kropp fått gå igenom mellan åren 2012-2015! Vi pratar alltså om konstanta destruktiva handlingar och tankar, ett sån fruktansvöet vidrigt självhat, bantning, förbud och ångest. På den senaste bilden vöger jag det minsta jag någonsin vägt i vuxen ålder. Målvikten 65 kg va nådd! Vill ni veta hur jag mådde? Sämre än någonsin! Jag var mindre, jag vägde mindre, ändå var jag inte accepterad, varken av mig eller samhället. Jag skulle och behövde ha mer synliga muskler, mer tonad mage och lår, mindre rumpa ( den var nästan helt borta). Jag hade kämpat så jävl länge efter den acceptansen, den kom inte ens när jag var som smalast!
Det är därför det är så otroligt jävla viktigt (rent ut sagt) att ALLA kroppar får synas. Att alla bilder utan filter, alla bilder utan smink, alla bilder där celluliter, valkar och bristningar syns. Ingen ska någonsin behöva kommentarer om hur tjock man är och att man borde banta. Men ingen ska heller behöva höra kommentarer som gud vad du är smal, äter du inte ordentligt? Förstår ni hur jag menar. Alla är vi lika mycket värda i ett samhälle som vill berätta för oss hur sjukt ovärda och dåliga vi är.
Därför det är så extremt viktigt för mig att betona att jag aldrig jobbar för att EXKLUDERA någon, jag jobbar för att INKLUDERA! ALLA kroppar, tjock, smal, kurvig, rak, rund, lång, kort, svart, vit, brun eller någon av alla livets färger och former! INKLUDERA ALLA KROPPAR. Samhället behöver det. Vi behöver se ALLA kroppar i medier. Vi behöver se kroppar med celluliter, och vi behöver se dom utan. VI behöver se kroppar med båda stora och små bröst, vältränade rumpor och hängiga rumpor. Vi behöver se personer utan smink och utan filter oavsett kroppsform och storlek. Vi behöver alla! För att bryta normen behövs ja, ALLA!
På bilderna nedan ser ni mig idag! Minst 10 kg tyngre än när jag vägde som minst! Någonstans mitt i mellan dessa bilder ovan. Inte pga utav min storlek eööer kroppsform, pga att jag under två års tid gick i kbt för min ätstörningar, lärde mig att allt sitter i acceptansen! Att acceptera att jag är jag! Jag kallar mej ingenting, jag är ingenting mer ön mig själv, FIA! Alla kan känna acceptans i sin kropp oavsett kroppsform. Nu behöver bara samhället acceptera våra kroppars olikheter också och för det behövs ALLA!
För att citera @heltenkeltfrisk och inlägget som inspirerat mig säger jag; ”Jag har en kropp, precis som alla andra. Varför ska någon kropp vara bättre eller sämre i något sammanhang överhuvudtaget? Kan vi inte bara välkomna all form av motstånd mot normer, krav, hets och press?”
Kan vi inte bara välkomna alla som värdefulla personer, alla som vill visa sina rätta och äkta jag!? Det är lösningen, vill jag tro, lösningen för att samhället snart ska acceptera alla kroppar!
