Hej hörrni!
Ledsen att det har dröjt men har haft lite ont om tid i och med lanseringen av IAMPROUD 🙂 Men nu har jag äntligen haft tid att sammanställa svaren på frågorna ni ställde för några veckor sen, så vi kör väl igång med en gång? 🙂
Q: Hej! Har sett dig ett tag på insta men ramlade in på din blogg igår också! Ska sammanfatta mig kort! Fick i tonåren anorexia o blev väl ” frisk” några år senare…. Eller inte. Jag är nu 39 o lever fortfarande med funderingar o hinder från att leva fullt ut. Jag äter allt men gärna med lite planering först, om man säger så…får ångest om jag bla inte får träna som jag brukar, sitter mycket, ätit fel och mycket osv… Men jag utsätter mig ofta för dessa jobbiga situationer så jag tycker min ångest borde ge med sig tillslut, men icke. Samtidigt spelar magen mig ett hemskt spratt genom förstoppning, buller o svullnad så detta i sig gör att det ibland kan hindra mig från att äta det jag alltid vill. Så hur gjorde du när du bestämde dig? Ju mer jag bestämmer mig desto mer krånglar magen o jag känner mig tjock, att jag ätit fel osv. Ska man vara beredd att gå upp i vikt o upptäcka närståendes kommentarer, eller hände inte så mycket med din kropp? Vad fick du för goda tecken på kroppen när du släppte på tyglarna? ????Kram
A: Fina fina du! Jag känner igen din rädsla. Jag kan dock inte relatera till problem med magen då min kropp svarade bra på att jag började äta mer. Jag har aldrig haft diagnosen anorexi så kan inte riktigt uttrycka mej angående hur en behandling exakt går till men självklart kan jag ge lite tips på hur jag gjorde.
Det är bra att du utsätter dig för situationer du tycker är jobbiga, motarbetar du dem kommer dem så småningom minska. Kanske inte försvinna helt men minska och du kommer lära dig hantera dem. Har du funderat på att söka hjälp? När jag bestämde mig var det det första jag tänkte på. Jag ville ha hjälp med de verktyg som skulle kunna hjälpa mig att bli helt frisk då jag kände på mig att det bara skulle bli halvdant gjort om jag försökte själv.
Det är så hemskt att folk i ens närhet tar sig friheten att kommentera något sådant. De har ingen aning om vad man har för anledningar eller vad man har gått igenom. Jag vet att det är enklare sagt en gjort men skit i vad människor kommer säga och tycka. Du trivs inte med ditt sätt att leva just nu och huvudsaken är att DU mår bra, inte vad andra tycker!
Min kropp stabiliserades. Den slutade lukta ammoniak och min svettlukt återgick till det normala. Jag började äta det min kropp behövde igen efter att ha legat på ett extremt underskott i många år. Jag upplevde att jag fick tillbaka en livsglädje igen och en känsla av att jag inte längre va fången i min egen kropp. Jag har ingen aning om hur mycket jag väger idag och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. För mig är det så mycket viktigare att må såhär än att väga en specifik siffra på vågen. Du förtjänar att mår bra, fina fina du och jag hoppas att mitt svar kunde hjälpa dej iaf lite!
Stor Kram!
Q:Hej det hade varit kul om du hade kunnat skriva ut dina träningspass tex om du kör löpintervaller, isåfall hur springer du dem? När du gymmar, hur lägger du upp ett träningspass då och hur många repetitioner av varje? Puss och kram finaste Fia
A: Hej finaste du! Detta är en jättebra fråga. Just nu tränar jag inte så mycket, mer än lite gym någon gång i veckan samt massa massa promenader. Men när jag gymmar älskar jag att köra många repetitioner på lite lägre vikter. Och min absoluta favorit kroppsdel är ju att träna rumpan, såklart! Kommer återkomma med mer specifik beskrivning när jag är på benen och tränar som vanligt igen, LOVAR!
Q:Hej!
Jag är ju rätt ny föjare av din sida, men gillar den skarpt! Går in varje dag och läser lite.
Jag är nyfiken på vad det var som gjorde att du ”kom på” att du hade ätstörningar, eller jag kanske ska säga. När erkände du det för dig själv och sökte hjälp?
Vart gick du, hur såg hjälpen ut?
Hur tänker du i all vikthets, känns det som du kan falla tillbaka, om inte hur gör du för att stå emot?
Ju mer jag läser här och på andra sidor, så förstår jag vilka problem jag faktiskt har, försöker jobba med dem själv men ibland vill jag bara tjuta och skära bort min putande mage. Den som egentligen är så fin och ser ut så för att jag burit på två barn..
vill väga så där lite som jag gjorde förra året, för jag va ju fin på bilderna då. (mitt skeva tänk vissa jobbiga dgr)
Men att jag åt som en mus och tränade löpning pga ångest efter min skilsmässa och att jag kände mest övergiven i hela världen. Det tänker jag inte på..hur mådde jag egentligen?
Att jag nu istället mår mycket bättre, och har ångest väldigt sällan efter att ha både gått i terapi och träffaste finaste killen i världen, och mår då så mycket bättre vilket har resulterat i att jag gått upp ca 3 kilo. För att jag äter det jag behöver och tränar mindre men mer skonsamt, det tänker jag inte på.
Jo ibland men alltför sällan jämt..
Shit viket långt inlägg, men hur gjorde du för att lyckas må bra och faktiskt tycka om din helfina kropp, efter all vikthets? skriv gärna nåt inlägg om din historia för oss nya läsare
A: Hej fina fina du! Åh så glad jag blir att du gillar min blogg. Tack snälla!
Jag minns det så väl. Jag gick på kostschema just du. Jag satt på sängen och grät, jag kunde nämligen inte bestämma mig om jag skulle ”unna” mig lite tacokrydda på köttfärsen den kvällen. Tacokryddan ingick nämligen inte i kostschemat och jag var livrädd för varenda lite extra kalori som kunde slinka ner. Där och då bestämde jag mig. Det var inte såhär jag ville leva mitt liv. Jag fick nog och dagen efter kontaktade jag ätstörningsmottagningen i Halmstad. Därefter väntade besök innan de gav mig en diagnos, som då var kroppsfixering och sen var det dags att påbörja min KBT behandling. Detta är det bästa jag någonsin gjort! Jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur jag ska hantera alla former av ångest när den kommer.
Självklart är jag rädd att falla tillbaka, jag tror ändå att jag alltid kommer vara lite ätstörd och att det finns vissa beteende som kan locka fram detta i mig. Jag var exempelvis livrädd när jag skulle gå på undersökning för nya p-piller, skulle jag behöva väga mej eller inte? jag är absolut inte rädd för siffran på vågen, mer vad den skulle göra med mina tankar och hur den skulle påverka mej.
För att stå emot försöker jag boosta mig själv så mycket som möjligt, träna och äta den maten som får mig att må bra. För mig underlättade det också att göra en rensning på sociala medier. Vilka inspirerar mig? Vilka får mig att må bra och inte tvärtom? Jag hoppas mitt svar kunnat underlätta lite. Stor kram finaste du!