En @IAMPROUD.se -story!

Har ni hört låten ”Dancing on my own” med Robyn? Det har ju gjorts en ny version av den nu som är helt underbart bra kan jag tycka. Problemet är bara att jag har svårt att lyssna på den utan att ha tårar som faller ner för kinderna på mig. Borde jag vara över honom?

Mat och träning är ett återkommande ämne här på bloggen, något jag verkligen brinner om men något jag också verkligen älskar att prata om. Kanske inte i det syftet som många andra gör, utan istället få framföra att mat och träning faktiskt inte är allt! Livet består av annat som faktiskt är tusen gånger viktigare, och det finns så många andra grejjer som ska stämma in i livet för att man ska må 100 % bra!

De flesta av er tror jag vet vad som hände mig i våras, för er som inte har hängt med riktigt så länge kan läsa hela alltet här.

Det är fantastiskt hur mycket man klarar av i livet och hur mycket kroppen orkar. Den har tagit sig igenom bulimi, överträning, alldeles för lite mat, alldeles för mycket mat, en barndom som inte var optimal, ett uppbrott 1,5 månad innan en bröllopsdag med mera. Man är verkligen starkare än vad man tror.

Dock är det lätt att köra på. Man tror kanske man är redo och förmodligen vill man inget hellre än att vara just det, redo! Man vill vara färdig med att må dåligt, man vill vara färdig med att känna den ångest man så länge känt och man slänger i den högsta växeln för att må bra! Den högsta växeln så man så snabbt som möjligt kan ta sig ifrån den där smärtan och för att skynda på den där läkningsprocessen som man innerst inne är fullt medveten om kommer ta sååå äckligt långt tid.

Så har det varit för mig! Jag har velat vara klar så himla länge nu och jag har vill så gärna vara någon helt annanstans än där jag faktiskt är idag. Borde jag inte vara över honom? Det finns inga borde. Jag är helt enkelt inte redo att dejta eller att överhuvudtaget lägga något fokus på det där just nu. Kanske är jag det om en månad, kanske om ett halvår eller kanske två år. Ja men då får det va så! Min läkningsprocess, mitt fokus på välmående fullt ut börjar nu. Fia-fokus deluxe skulle man kunna kalla den. Som en ny epok, en ny era!

Dancing on my own får mig inte bara att känna mej ledsen, den får mig att känna power också. Viljan att vilja klara sig själv och fokusera på sig själv och sitt eget välmående, något jag aldrig tidigare har gjort. För mig är det nytt, att leva, att bo själv och sköta mig själv utan att ha någon vid min sida som stöd. Det är jätteläskigt men samtidigt så sjukt motiverande.

Jag inser ju nu att det som hände mig i våras har satt sina spår och att jag, endast jag själv, har satt enorma krav på mig själv vart jag borde vara just nu! 6 månader har gått och det finns ingenstans jag borde vara, mer än där jag precis är.