Det är helt okej att tappa fotfästet ibland hörrni. Jag förstår att jag framstår som den gladaste människan oftast, och ja, det skulle jag säga att jag är men tro mig, vissa veckor är värre än andra och ja, slutet på förra veckan och början på denna har varit… konstig?

Av någon anledning blir det alltid så när jag är sjuk. Jag känner mej så ynklig och icke behövd på något vis och när jag har legat inne en hel dag känns det som att jag gjort det för alltid och aldrig gör något vettigt med mitt liv, typ! Som Flisan sa, ”Du är som Doris i Hitta Nemo, du liksom glömmer allt som tidigare hänt. Att du kanske haft en awesome helg bara för några dagar sen finns liksom inte längre”. Och nej, det är verkligen så och det är då jag inser hur speedad jag faktiskt är och vilket behov jag har till att göra saker konstant, heeeeeela tiden!

Den senaste veckan har ensamheten tagit över, jag har känt mig sååå sjuuukt ensam. Det känns som att alla runt omkring mig skaffar kille (ja jag vet, jag vill inte ens ha pojkvän just nu meeeeeeen jag är knepig, jag både vill och inte vill tror jag) och jag känner mej som ensammaste människan på jorden, typ. Och så stannar vi upp lite Sophia, vänta lite här nu. Hur mycket grymma vänner har inte du? Hur fantastisk familj har inte du? Vilka människor har du inte i din omgivning som bara finns där och som bara är så awesome? Svaret på frågorna kan ni ju räkna ut, jag är omringad av männsiskor som älskar mig och jag är så långt ifrån ensam som bara går att bli. Men ibland spelar det bara ingen roll och vad jag vill komma fram till är att det är helt okej. Vi trillar ihop, vi reser oss, thats life I guess!

Jag ville nog bara skriva av mig lite <3 Hoppas ni förstår även om detta inlägget blev grymt lulllull! Styrkekramar till er alla som kämpar med ångest där ute! Man måste bli kompis med den jäveln och ibland är man inte överens med sina kompisar, lite så är det väl med min ångest nu antar jag!

Ni är helt fantastiska!!

PUSS!

Bjuder på en helt orelevant bild på mig, i peruk tillsammans med sötaste kusinen! Mest för sakens skull, och för att den får mig att skratta! <3