Det trillar in mängder med frågor från er, och jag bara totalälskar det. Jag önskar verkligen att jag kunde svara på alla era frågor personligen. Jag svarar på alla mail (förr eller senare, ber om ursäkt när det dröjer) men har så svårt att hinna med att ge er alla personliga tips, även om jag verkligen önskar att jag kunde det.

Jag hänvisar er alltid hit, till kategorin VÄLMÅENDE, där jag regelbundet försöker fylla på med tips och egna erfarenheter hur jag har gjort för att komma dit jag är idag. Det kan vara alltid från tips till en bättre självkänsla till texter där jag öppet berättar om hur jag har levt, till texter där jag berättar hur jag lever, till dagar då jag kanske inte mår så bra och behöver er stöttning och pepp! Jag älskar variationen. Jag vet att det finns några som tycker jag babblar way too much om mina 65 kg här på bloggen. Well, det är en stoooor del av hela mitt liv som ätstörd och jag vet att en stooor del av ni som läser bloggen och följer mej på instagram  har samma problem, vilket innebär att det kommer fortsätta tas upp.

Att söka hjälp funkar absolut inte för alla, men man ska aldrig känna att det är en svaghet att göra det. Jag ser det som en enorm styrka att söka hjälp hos psykologer, kuratorer och terapeuter och man lär sig något enormt om sig själv.

När jag fick nog valde jag att själv plocka upp telefonen och ringa till ätstörningsmottagningen. Efter att ha levt i 12 år med jojobantningar, önskningar om att se annorlunda ut, svält, överträning och överätning kände jag att livet måste ha en annan mening än detta. Helt seriöst, ett liv, och jag har redan spenderat det på att önska vara något helt annat än bara mig själv!! Det fick räcka.

Bilderna nedan är från när jag ar som sjukast, endast någon månad innan.jag valde att söka hjälp. Året är 2014/2015. Här var jag besatt av träning och att räkna mina kalorier. Jag åt chilli frukter råa innan läggdags för att det skulle öka förbränningen, kunde inte passera en spegel utan att granska,vägde mig många gånger om dagen och ångestattackerna var extrema!

Jag fick komma på besök och genomgå 3 möten innan jag fick ”diagnosen” kroppsfixerad. Första mötet var med en läkare, andra var med en sjuksköterska där vi åt gemensam lunch och hon betraktade mitt ätbeteende, tredje var med en psykolog där jag fick göra massa tester. Allt detta sammanfattades sedan i ett möte med läkaren och psykologen där vi tillsammans skulle komma fram till behandlingstyp. Jag visste ju sen innan att jag inte hade anorexi, heller inte fullt ut bulimi (då jag bara kräktes när ångesten hälsade på). Allt jag ville var att få prata med någon, någon som kunde ge mitt tips på hur jag skulle ta mig i ur den besatthet jag hade till min egna kropp. Och det fick jag.

Mötena var intensiva i början, jag minns inte helt men tror vi träffades 1 gång i veckan till att börja med och det var såå himla skönt. Vi pratade om allt. Jag ska inte sticka under stolen med att det är jobbigt, det är fruktansvärt smärtsamt och sååå jobbigt, men också så värt det. Man lär sig enormt mycket om sig själv och vart saker och ting grundar sig. I lite mer än 6 månader gick jag här, och mötena blev färre och färre allt eftersom jag mådde bättre och bättre. Jag hade bestämt mig och även om det periodvis var jobbigt hade jag ett så tydligt mål med vart jag ville. Min kurator var imponerad, JAG VILLE verkligen, och jag var den enda som kunde styra över detta. Det är inte enklare eller svårare för någon annan, du besitter makten att bestämma dig över hur du vill leva ditt liv.

Nutida bilder,liivet är i fokus! Inte vikten, livet!

 ä

1. Bestäm dig! Jag kallade min ätstörning för den lille gubben. Jag föreställde mig honom nämligen , som en liten gubbe, lika stor som ett pekfinger, med hög hatt, ditmålat ansikte med mustasch som satt på min axel och sa elaka saker till mig. Jag bestämde mig för att han inte skulle få bestämma längre. Han fanns där hela tiden, men jag valde att lyssna på honom men inte reflektera över det han sa. Tillslut blev hans röst lägre och lägre. Nu hör jag den inte ens längre…
2. Vågen kommer aldrig göra dej lycklig! Jag hade en tendens att väga mig mellan 10 och 20 gånger om dagen. Jag va livrädd för att gå upp i vikt. Därför valde vi att kasta vågen. Den kommer aldrig någonsin visa dig lycka bästa du. Oavsett hur mycket eller lite du väger. Gör som jag, gör dig av med den. Jag har inte vägt mig på snart två år, det är en fröjd kan jag lova er!
3. Va snabb när ångesten kommer! Har du kanske ätit något som ”den lilla gubben” anser som onyttigt kan ångesten snabbt komma och du väljer att göra saker du snabbt kommer ångra, kräkas, väga dej, spegla dej och kritisera dig själv och din kropp. Här gäller det att vara snabb. Sätt dig ner, med papper och penna, skriv ner allt som pågår i ditt huvud. Skriv, skriv, skriv. På så vis uppehåller du dig själv till att inte göra något dumt och ångesten kommer att avta! Jag avr otroligt duktig på att spegla mig. Jag klämde och kände och jämförde. När jag fick lära mig detta var jag snabb på att fånga upp ångesten. Man kan inte stoppa den, man måste acceptera den och låta den komma, men den får inte ta över. Därför är penna och papper så grymt. Du blir sysselsatt!
4. Låt det ta tid! Skriv påminnelse till dig själv om varför du gör detta! Det kommer kännas motigt, det kommer bakslag och risker att falla tillbaka. Ha lappar, överallt, som påminner dig om varför DU gör detta när det känns tufft. Den lilla gubben ska inte få vinna detta. Ditt liv, Du om bestämmer!! Det kommer ta tid, men det kommer vara värt det. Och för varje gång du vinner, kommer gubben att tystat, till en början kanske det inte märks, men jag lovar dej, du kommer inse en dag hur tyst det är! <3