Och jag är tillbaka! Hej fina ni. Jag har landat och jag kan andas igen. Den känslan… när man är mitt i allt glömmer man att den ens exsisterar men nu såhär i efterhand påminns jag av att förr eller senare ”öhamnar jag alltid här. Igår, någonstans vid 16, hemma hos svägerskan med min andra svägerska på kaffe, släppte känslan och allt kände helt plötsligt som vanligt igen. Det låter helt skevt, jag vet. Det finns ingen anledning till att jag känner som jag gör, och rätt va det är så släpper det bara.. Men vet ni vad, måste man ha svar på allt jämt tänker jag? Nää känner väl mest att detta är en del av mig och jag får bara acceptera att detta kommer då och då!

Igår när jag vaknade bestämde jag mig för att ta en day off, att göra absolutley nothing. Sova, mindfullness, andas, skriva och promenad stod på schemat. Det var så skönt att lägga ifrån sig telefonen och känna att det är okej att inte alltid va på topp, att inte allt vara anträffbara, att inte alltid vilja umgås, att inte alltid vara glad… Och att ett ja till en spontanfika sedan gjorde att allt kändes så mycket bättre, som om inget hänt, underbart! Det är viktigt att kunna unna sig tid att göra inget hörrni. Detta var kanske någon form av meddelande från kroppen som sa ”Sophia, okej, chilla lite, kom ner på jorden iaf”. Rasmus märkte stor skillnad när han kom hem, han som givetvis känts sig ledsen under dagen då jag mått dåligt. Vi får lära oss och hantera detta tillsammans hör jag mig själv säga, och han säger självklart, jag tycker bara om dej mer ju mer du visar av dig själv. Finare människa får man leta efter. <3

Idag har jag varit trött, men ändå jobbat och varit på tå och alert. Det är okej att inte alltid vara på topp hörrni, bara så att ni vet!

Kärlek till er! <3