Det är fredag morgon. Mitt svarta kaffe i våra nya muggar smakar beskt. Just det, mjölken är ju slut. Det är molnigt ute. Första gången på en vecka som det till och med regnar lite grann. Maj har varit fantastisk hittills. Jag hoppas verkligen att resten av sommaren har lust att visa sig från den här sidan också.

Jag vaknade av mig själv klockan 06:15 och kunde inte somna om. Typiskt mig, nu när Rasmus är ledig idag. Hade varit skönt att bara sova ut faktiskt. Soffan är proppfull av kuddar i vårt nya vardagsrum. Jag har Märta med sin panda på ena sidan av mig och Elsa på andra. Trots att kaffet smakar bäst känns livet fan fantastiskt. Det var längesen jag var så här medveten. Medveten om allt jag skriver just nu. Det borde man vara lite oftare faktiskt. Känna mer av allt man gör. Hur smakar kaffet? Hur känns morgontofflorna mot huden när du traskar ut i köket för att ge hunden mat? Hur luktar morgonregnet? Hur mår du idag, egentligen?

När jag låg i sängen och inte kunde somna skrollade jag i mitt flöde på Instagram. Långt ner. Ja faktiskt så långt som till första bilden. Då fattade jag inte hur Instagram fungerade, jag hade ingen aning. och inte kunde jag tro att det var det jag skulle jobba med idag, på heltid. Förbi skrollade de mörka tiderna i mitt liv. Då vardagen var fylld av ångest, varje dag. Då mitt liv präglades av kaloriappar och tvångsträning. Då jag försedde min kropp med 600 (!!!!!!!!) kalorier om dagen och påståd att jag inte behövde ”unna” mig det där goda som många andra gjorde en fredagskväll, för jag gav ju min kropp det näringsrika den behövde. Hahahaha som jag ljög. För mig själv… och ja, på ett vis blev det ju att jag ljög för andra också. Det var aldrig min mening dock.

I samband med att jag skrollade förbi alla bilder fick det mig att känna. Jag minns hur jag kände. Den där konstanta längtan efter att trivas, efter att få må bra. Alla för och efter bilder! Alla minutrar på vågen jag kunde stå på tio ggr om dagen. Alla skrik! Alla gråt! Allt!S om jag kämpade mig ner till den där jävla siffran på vågen. Den heliga siffran 65! Och när jag nådde den, var jag lik förbannat inte nöjd.

(Bilderfrån hur jag såg ut när jag var som sjukaste, och hur jag ser ut nu.)

Jag är på ett sätt tacksam för dom åren. Hade det inte varit för dem hade jag kanske aldrig varit här idag. jag hade kanske aldrig någonsin lärt mig att lyckan inte sitter i kilona på vågen eller i din storlek i kläder. jag hade förmodligen aldrig lärt mig acceptera min kropp i samband med en viktuppgång när jag tillfrisknade från mina ätstörningar. Så Tack kroppen, för att du stod ut med mig under dessa åren. När jag inte älskade dig tillbaka älskade du fan fortfarande mig. När jag behandlade dig som sämst höll du ut, i hopp om att jag en dag skulle komma dit jag är idag.  Där vikten inte spelar någon roll. Där det enda som spelar roll är att våra unikheter är vackert och att det är dem som gör oss till människor.

Vi har en skev bild av vad hälsa är. Vi har liksom missförstått det där lite. Hälsa är ett samspel mellan ditt psykiska och fysiska välmående. Du kan äta hur mycket morötter och sparris som helst, får det dig att må piss psykiskt kan det vara hur näringsrikt det vill. Men det är fan inte hälsa längre!

Så ikväll när du funderar på att ta lite extra dessert eller en godisbit till fredags myset eller vad du nu än känner för, do it! Det får dig att må bra, alltså hälsa! Allt med måtta hörrni, alltid. <3 Hälsosamma kroppar kommer i olika storlekar och vikt. Just sayin.

PUSS!