Denna tiden på året längtar jag alltid lite extra mycket hem. Hem till mamma och Stefan, hem till skogen, hem till lugnet. Till skillnad från min bror har jag alltid älskat att spendera somrarna på landet. Dagarna som spenderades uppe hos grannarna som hade hästar, åkte hölass, hängde i hästhagarna, morgondopp som kvällsdopp. Jag älskade det. Det har nog alltid varit en plats där jag känt att jag kan andas, även när livet kändes som tuffast där i 13-15 års ålder.

Jag känner dofterna nu när jag ser bilderna. Dofterna av sjö, de vita blommorna som växer utmed vägen ner till vattnet, bokskogarna, skogen överlag. OMG vad jag längtar till min födelsedag nu och få spendera en helg här. Känslan att tvätta håret i sjön, det är fan inte mycket som slår den….

Varje gång jag är hemma inser jag verkligen att jag inte njuter tillräckligt när jag väl är där… Speciellt denna tiden på året. Vyn är så fantastiskt vacker att det borde vara olagligt att ens försöka fota den, man borde spendera varje minut att bara få bevara känslan av lugnet så länge som möjligt…

Haha jösses så poetisk jag blev, men det är något speciellt med dem platserna som känns sådär underbart harmonisk i hjärtat. Där inte ens ångesten kan vinna liksom! Har ni någon sån plats?

Kärlek <3