Om vi går tillbaka lite i tiden, hur mitt liv såg ut för ett år sen. Jag hade precis träffat Rasmus och börjat skriva lite sådär spännande på Facebook ni vet. Inte visste jag då att, ett år senare, skulle sitta där jag sitter idag. Jag hade under hela min singelperiod känt att njaaa, barn är nog kanske inte för mig ändå… Något som jag egentligen alltid önskat att få kanske men som jag där och då kände att ”nää, det är nog inte för mig”! Till sanningen hör ju att jag också, vid denna sekund var otroligt trött på män och var ganska säker på att jag skulle och ville leva ensam för alltid! Sen kom han. Insvepandes med penslar och burkar som den målare han är och efter några få dejter kändes det så självklart. Det är jag och han!
Med Rasmus växte något annat fram. Tillsammans med tillit och ja, kärlek och det faktum att vi umgås allt mer med personer som har barn kände jag mig redo, redo att försöka, redo att vilja önska mig ett barn. P-pillrena va slut och mottot blev ” Blir det så blir det” för man vet ju faktiskt inte. Barn är verkligen inget man SKA skaffa, det är något man får önska att man kan få om man vill önska det. För det är verkligen ingen självklarhet <3
Den 22 augusti gick jag ner på stan med Tessan med en spännande tanke i huvudet. Förmodligen den finaste födelsedagspresenten någonsin. Jag kände något på mig. Vi köpte gravtest, babysockar och en fin liten låda. Den 23 augusti fyllde Rasmus år och det skulle bli livets present till honom att ge, OM jag nu va gravid. Klockan 04 den 23 augusti tassade jag upp och kissade i min kisseburk och doppade stickan i. Ganska snabbt efter visade det två streck. Min tanke var först ”Aja, det var visst positivt… okej!”Innan jag förstod att herregud, jag kommer kunna ge Rallepanel detta i födelsedagspresent och herre gud, jag är gravid! Han skulle väckas vid 06 men så länge gick det ju för fan inte att vänta. Ivrig som jag var blev Rasmus uppväckt klockan 04:45 av en otroligt ivrig sambo. Skönsången och resväskorna glömdes snabbt bort när jag tog upp kameran för att filma denna fantastiska händelsen när nyheten skulle ges bort. ”Snälla älskling, ta ner kameran.” ”Ahh fast kan du bara öppna presenten nu eller!?”.
Jaaa, den dagen lyckades jag ge bort den finaste presenten någonsin. Älskling, vi ska bli föräldrar! Tårar och skratt om vartannat och vi är så jävla tacksamma. Inte för att vi SKA bli föräldrar utan för att vi KAN bli det! Att får möjligheten till detta gör mig så enormt glad, tacksam, nervös, rädd, förväntsfull. Ja jag känner allt just nu. Ja, det finns tusen saker jag kan säga och som jag vill skriva. Jag får portionera ut det i omgångar känner jag här på bloggen. 😉 Men, om allt går som det ska, så är summan av kardemumman av denna texten att vi i maj blir mamma och pappa till en liten Lillis. Sophia som mamma, hur coolt!? 🙂 Ja, och Rasmus som pappa såklart!! 😀
PUSS!! <3
