Heeeej mina små godisbitar!!! Onsdag och lillördag redan, härligt!! En annan sitter helt proppmätt i soffan efter en kanonbrunch med Tessan i morse. Hon hade handlat med sig frallor, croissanter, olika marmelader, färska hallon och jordgubbar, juice… Jaaa, ni hör ju. Tror vi satt i två timmar och åt, mums! Inte mycket som slår bruncher/frukostar med det lilla extra! Love it!

Från det ena till något helt annat! Dags att prata förlossning. Något jag egentligen inte velat prata så mycket om tidigare, inte pga rädsla, bara för att jag inte velat höra massa åsikter och historier kring det. Och jag önskar fortfarande inga förlossningsberättelse, tack snälla <3 Däremot har min egen inställning till det förändras lite och det känns så jävla coolt.

Jag vill verkligen gå in med inställningen hur coolt och fantastiskt detta är, för det är ju precis det det är. Förmodligen kommer förlossningen vara det häftigaste man någonsin upplevt, oavsett hur den blir, och den inställningen vill jag gå in med i hela detta!

Att planera den in i minsta detalj känns fett onödigt, det blir ju nästan aldrig som man har tänkt sig och man vet aldrig vad som kan hända på vägen. Men en inställning kan man ha, förberedd kan man ha och man kan ha en drömförlossning. Hur man liksom verkligen vill att den ska se ut.

Det känns otroligt skönt att jag känner mig lugnare kring det, i det stora hela. Kanske beror det på den där föräldrarkursen vi va på i förra veckan, eller den delen av profylaxen jag varit på hittills, eller kanske det beror på att det vuxit fram. Jag tror det är en kombo av alla faktiskt. Jag älskade den elen av profylaxkursen vi va på i förra veckan och ser verkligen fram emot sista delen på måndag. Jag tror den kommer hjälpa mig enormt mycket.

Ja hur tänker jag då min förlossning? Vilken inställning vill jag ha till den? Som sagt, man har ingen aning om hur snabbt eller långsamt det kommer gå, hur kroppen reagerar på smärtan eller om jag kommer kunna föda vaginalt eller om det måste bli kejsarsnitt. Men, jag har lite tankar om hur jag önskar att det ska vara.

Jag går in med inställningen att jag aldrig tidigare fött barn. Jag har ingen aning om hur det känns. Därav har jag frånsagt mig att lyssna på allas historier kring det då jag inte vill ha massa inputs oavsett hur bra eller dåligt det gått. Min kropp är totalt olik och min förlossning kommer inte likna någon annans, därav mår jag bäst av att inte höra massa inputs från andra 🙂 Så, min inställningen kommer helt enkelt vara att jag aldrig gjort detta tidigare och att det inte är någon idé att oroa sig över det i onödan. Har jag en helvetes förlossning (enligt mig) tar vi det då. Har jag en enkel förlossning som går smidigt känns det onödigt att ha oroat sig i onödan. Därför kan jag känna mig helt lugnt över detta känner jag. Jag önskar att kunna föda med endast lustgas och inte behöva använda någon mer smärtlindring utöver det och jag hoppas att kunna sköta så mycket utav mina värkar hemifrån istället för att behöva ligga uppe på förlossningen i alldeles för många timmar. Hemma är ju trots allt hemma. Att kunna vila i sin egen säng, äta sin egen mat och använda mig av det jag lärt mig för att hantera värkarna känns för mig optimalt. Om det blir så har jag ingen aning om, det är hur jag drömmer om att den ska se ut. Hur jag hela tiden visualiserar den.

Jag har börjat jobba mer effektivt med meditation den senaste tiden. Vara närvarande. Jag förstår att det är otroligt svårt att njuta under förlossningen. Jag kan inte se mig själv ligga och säga” Åh vad härligt detta är, Sophia, ta in etta underbara”. Njaa, jag kommer förmodligen skrika ”Få det att sluta, få det att sluta för fan”! Men jag vill kunna ta en värk i taget och förhoppningsvis kunna ta in allt det coola som sker. Där tror jag meditation och mindfulness är till stor hjälp. Även profylaxen och dess otroligt viktiga delar.

Jag hoppas också att jag kommer kunna vara mottaglig för den hjälp Rasmus kommer vilja ge. Vi föder totsallt tillsammans. Det är inte jag, inte han, utan vi!

Jaa, lite såhär går mina tankar kring det just nu och kom ihåg, detta är såhär jag ser på det. Det betyder inte att du ser det på det sättet eller att man måste se det såhär. Alla känslor är okej kring detta, verkligen, och alla är vi olika! Ni är förmodligen många som garvar bakom era skärmar och tänker ”Hahaahah Sophia, vänta bara” och tycker jag är så jävla naiv! Tjaa, må så vara! Men som sagt, jag har aldrig tidigare upplevt det och det är med denna inställningen jag önskar att gå in i det hela. Så låt mig. Alla är vi olika och något som kanske tyckte var fruktansvärt kanske jag tycker är mindre jobbigt och tvärtom. Men jag mår bra av att se detta ur en positiv synvinkel. Sen vad som händer och sker, well, only god knows!

Jag är iaf enormt tacksam att jag känner mig lugn, det hjälper mig något enormt.

Lovar att berätta mer om Profylaxen i nästa vecka när jag gått båda tillfällena <3

PUSS!!