Så, i tisdags hände det. Jag var på mitt sista besök på ÄM, förhoppningsvis för alltid!
Förstår ni att jag gått där sen i juni månad? Helt galet?
För er som är nya och kanske inte hängt med mig sen dess betyder ÄM just ätstörningsmottagningen och där har jag under 6 månaders tid gått på KBT, för just mina tankar kring min kropp och min relation till mat som inte alltid varit så bra.

I tisdags pratade vi i stort sett endast om vad jag ska göra om jag får tillbaka mina tankar kring allt det jag nämnde ovan, vi pratade helt enkelt om vad jag ska göra vid återfall.
Hon tog också fram min vårdplan som vi skrev tillsammans första gången jag var där. Vad jag ville uppnå med mina besök, hur jag ville må när jag var färdig med mera. När hon läste alla min mål började jag nästan gråta. Ögonen tårades av lycka och av stolthet över mej själv. Jag klarade det. Jag kände nämligen EXAKT så som jag ville känna då.
2015 var året då jag tog tag i samtliga av mina problem som länge varit stora problem för mig, bland annat just min relation till mat samt min separationsångest för mina nära och kära. Jag har känt under 2015 att jag inte åstadkommit särkilt mycket, att jag har stått still. men ack så fel man kan ha!
När hon läste upp mina mål insåg jag att jag klarat dem alla! Ett utav målen var att kunna säga hejdå till P utan att hysteriskt gråta och får superångest attacken ALLAN varje gång han lämnade mig. Där är jag idag! Ett annat mål var att kunna njuta av mat utan att fundera vart kalorierna skulle sätta sig eller om jag skulle gå upp i vikt. Där är jag idag. Ett annat mål var att jag skulle äta mat för att orka träna, orka leva. Där är jag idag! Ja listan fortsätter.

Jag fick beröm, för att JAG varit stenhård från början och verkligen haft vilja till att må bra! Jag har kämpat järnet under hela förra året för att komma dit jag är idag! Det är inte så enkelt som att bara äta och träna och att låta P åka iväg på måndagar! Det ligger så sjukt mycket rädsla bakom alla dessa känslor jag har känt att det är något man faktiskt måste lära sig att hantera! Det är inte lätt, det har aldrig varit lätt. Men jag hade bestämt mig, för att för en gång skull må bra!!

Ni förstår att jag är lycklig och otroligt stolt va?
Den dagen jag ringde till ÄM och bokade tid är nog ett utav de bästa besluten jag tagit i mitt liv, och det modigaste. Jag fick tampas med mig själv, slåss mot den lilla gubben som allt mer sällan pratar. Och det är jag jävligt stolt över!
För några veckor sedan pratade vi just om detta i att poddavsnitt, jag gick även igenom alla steg till hur jag gick tillväga. Känner ni för att lyssna på det, finns det här!

Jag hoppas ni alla förstår att det finns ett liv att leva, utan den konstanta ångest och de konstanta tankarna kring mat och träning!
Och jag önskar er alla det livet, jag har hittat det och jag tänker stanna, för alltid!!

Relaterade inlägg:
Vad händer på ÄM?
Är det såhär jag vill leva?
Du ser bättre ut med några extra kilon!
Fitnesslivet är inget för mig!
”Jag ska bara… sen kommer jag vara nöjd!”