Hur säger man hejdå till någon som alltid blir glad av att se en? Hur säger man hejdå till någon som funnits i ens liv i 11 hela år, till och med längre än vad min egen pappa gjorde? Hur säger man hejdå till någon som är så hårigt gosig? Hur säger man hejdå till någon som inte behöver prata för att visa att dem finns där?
Jag vet inte ärligt talat! Jag har inget bra svar, finns det ens något bra svar?
Vi visste ju att det var något fel på honom och jag va inställd på det värsta men när beslutet ska tas och man inser att man aldrig någonsin kommer få detta bemötande, att man aldrig kommer få gosa, att man aldrig kommer få se honom igen gör det ondare än ondast.
Jag är så ledsen nu hörrni. Jag gråter om vartannat, samtidigt som jag vet att min prins har det bättre där han är nu och jag vet att beslutet som togs var det rätta för honom.
Och ni som säger; Men herregud det är ju bara en hund?
Nej det är inte bara en hund, Moltas är inte bara en hund. Han är en lillebror, en vän, en familjemedlem.
Ett husdjur är inte bara ett husdjur, nej i vår familj (och jag hoppas i de flesta familjer) är han så mycket mer än så.
Jag tänker inte säga RIP, dom orden räcker inte till, jag önska honom nämligen det bästa av allt i hela världen.
Att han nu mår bra och får göra det han älskade mest, bada och hämtar bollar varje dag, och sola, för det gillar han verkligen.
Jag tror nämligen har gör det just nu, känslan säger mig nämligen att han var med oss i bilen hem.
Moltas med
Lillebrorsan Malte som också saknar honom <3
Åh så fin han är! Förstår din sorg och känner med dig då min lilla hund Nellie gick bort förra året. Fick henne när jag var 6 och har aldrig gråtit så mycket som den dagen hon lämnade oss.
Precis som du säger är det inte bara en hund det är så mycket mer och de kommer aldrig kunna ersättas. Man får se tillbaka på allt fint och ta en dag i taget! Kram på dig
Tack för att du delar med dej! Han va helt fantastiskt fin och vi älskar honom något så fruktansvärt!!!
Ja jag hoppas att man snart kan plocka fram dom fina minnen, även om det alltid kommer vara så tomt! <3
Sänder tusen varma styrkekramar Fia!! Jag själv miste min ponny för snart fem år sedan och jag har aldrig varit så trasig som efter det. De är ju så mycket mer än bara djur, de blir ju en del av en själv och av livet! Jag har inte varit mig lik sedan det hände för det förändrar en verkligen att mista en familjemedlem, men man tar sig igenom det! Fast det inte alltid känns så så gör man det, och de vill ju att man ska ha det bra för DE har ju det bra nu! Om det var för deras bästa det hände så finns det inget annat man kan göra än vara tacksam för den tiden man hade tillsammans och att man har fått vara en del av varandras liv. Och de kommer ju alltid att finnas med en, de försvinner aldrig helt.
Jag kan tipsa om att kolla efter The Rainbow Bridge på youtube, det är en väldigt fin dikt som beskriver allt så bra.
Ta hand om dig Fia! KRAM <3
Snälla söta du! Tack för att du delar med dej och visar en så fin omtanke, det uppskattar jag verkligen!
Tar sig igenom det gör man garanterat, men det är väl så som det sägs, tiden läker alla sår <3
kram till dig fia!
Snälla söta! Tack!!