Ja med ett sånt här LÅÅÅNGT inlägg ni vet. Och såklart skulle sommaren ta slut någon gång och P skulle någon gång återvända upp till Linköping, och den dagen var idag.

För några månader sen, eller till och med bara för NÅGON månad sen betydde dessa bilder ALLT för mig.
Jag jämförde mig själv ofta, varje dag klippte jag ihop före och efterbilder på mig själv för att hela tiden bekräfta att det hände något. Ofta kunde jag bli besviken då jag jämförde så ofta att jag inte gav kroppen en chans att hinna ändra sig, ibland gjorde dem mig glad och ibland arg.

Jag tittar fortfarande på dem här bilderna och jag jämför fortfarande, men inte alls lika ofta och inte alls på samma sätt. Lite av mitt gamla, störda kroppsfixerande sitter fortfarande kvar, därför gör jag det fortfarande.

Jag har ofta haft en väldigt kritisk syn på mig själv och haft en väldigt orealistisk bild av hur jag vill se ut.
Inte längre. Och idag jämför jag inte bara bilderna för att se hur mycket jag har ändrats kroppsligt, idag jämför jag bilderna för att genuint kunna se hur mycket jag har ändrats andligt.
Min Hanna hörde av sig till mig i förra veckan och kommenterade en utav mina bikinibilder och hur jag såg ut. Hon sa att något var annorlunda, jag såg genuint lyycklig ut. Och vet ni vad? Jag har aldrig någonsin älskat min kropp så mycket som idag, under förra veckan på semester, aldrig någonsin.

Det var egentligen inte det jag skulle prata om idag utan detta inlägg skulle handla om min separationsångest.
Mycket har som sagt hänt på bara några månader och framför allt med min separationsångest.
Bilden symboliserar nämligen även det. Till vänster har ni en fruktansvärt osäker tjej i Thailand 2013, här visste jag ingenting, jag visste inte vem jag va eller vad jag ville, jag älskade P men hade otroligt svårt att acceptera att han älskade mig också. Nej nej varför skulle han älska mej? Jag var ju ful i mina egna ögon?
Jag levde med en extrem separationsångest fortfarande och när P började plugga i Linköping i vintras tror jag vi hade sovit ifrån varandra två gånger på två och ett halvt år. Det har aldrig stört mig, problemet var ju att vi inte sov ifrån varandra av helt fel anledningar, pga min ångest. Jag HATAR fortfarande att sova ifrån min P men sen han flyttade har jag insett att det faktiskt är något jag klarar av, det är inget jag dör av.

På den högra bilden ser ni en betydligt mer självständig tjej, en tjej med självkänsla och ett självförtroende om att hon skulle kunna erövra världen, typ, nästan 😉
Jag har min viktnedgång att tacka för att jag mår bra, men det är inte min viktnedgång som bokstavligt talat har fått mig att må bra. Jag har under tidens gång lärt mig att älska mig själv kommer inifrån, inte genom -10 kg runt magen.
Detta har jag kommit på nu, efter snart 2 år på min resa. När jag började den var jag säker på att viktnedgång var lika med lycka. Det är dom senaste 6 månaderna jag har hittat mig själv, jag har hittat Fia.

I morse när P åkte var det fruktansvärt, jag grät, men inte överdrivet mycket. Jag gör som vanligt när han har åkt, går in och lägger mig, deppar och ringer honom direkt när han sätter sig i bilen. Då känns det som han är nära. Därefter sover jag någon timme till och när jag vaknar känns det bättre. Jag saknar honom hela tiden, men det är inte längre outhärdligt.
Kvällarna innan är värst, men när jag har kommit ännu lite längre med mig själv hoppas jag att jag istället kommer kunna njuta av ”den sista kvällen” och inte bara fundera på vad som komma skall.
Bilderna symboliserar hela min resa, INTE BARA MIN VIKTNEDGÅNG, utan hela min utveckling, Fia VS Fia.
Idag lever en Fia som tar tag i sina problem, som gör det hon älskar och som äter det hon vill.
Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit, att äntligen börja fokusera på Fia.