Som ni vet skrev jag i förra veckan att jag varit på ÄM och pratat. Jag skrev också att det på något sätt känts som jag har stått still den senaste tiden, alltså inte kommit framåt i min utveckling när det kommer till mina ångestattacker.
I lördags gjorde jag det!
När vi i lördags va bortbjudna hade jag bestämt mig för kläder redan innan men ni vet hur det är. Man tar på sig det man hade tänkt sig och ser inte alls ut som man hade tänkt sig innan.
Allt slutar ju alltid med att man skriker och gråter och oavsett hur mycket nya kläder man köpt lyder dt alltid;) JAG HAR INGA KLÄDER! Jag är tjock och ser bara ut som en flodhäst i allt.
Jo men erkänn nu eller är jag den enda som upplevt detta? Stackars P isf 😉

I vilket fall som helst bestämde jag mig för jeans? JEANS? Det snyggaste men också det som jag känner mig MINST bekväm i just nu.
Varför? Jag vet inte men jag fick för mig att utmana mig själv, nej jag skulle minsann ha jeans oavsett vad den lilla gubben sa!
Och jeans hade jag men samtidigt kom ju ångesten, som ett brev på posten. Vanligtvis brukar jag bryta ihop. Men inte denna gången. Visst, grät det gjorde jag men det var endast för att ångesten just vid det tillfället är så tung så tårar kommer av sig själv, för att liksom lätta på trycket.
Istället för en attack, ett utbrott, skrik och bråk satte jag mig i köket och tog fram mitt papper som jag fått från ÄM och började skriva.
Jag skrev vad jag kände, vad jag tänkte, jag skrev allt. Precis så som jag ska göra. Hur bra är inte jag?
Ångesten fanns där, i kanske 30 minuter och sen försvann den.
Förstår ni? Jag satte mig ner, lugn och började hindra mina tankar. Helt plötsligt va det jag som hade kontrollen och inte den där lilla gubben på min axel och jag gick så långt tillbaka som att tänka på vad det var som kan ha utlöst detta denna gången och det är alltid samma sak. MAT!
Har jag gått utanför ramarna mer en vecka får jag ofta dessa attacker, jag ser liksom ett mönster. Men jag vet också att dessa veckorna bara är tillfälliga, dem kommer ibland men dem stannar aldrig som de gjorde förr.

Så underbart var detta. Det kändes skönt att kunna, att våga ta kontroll över sina tankar!
Äntligen säger jag! Äntligen är jag på väg igen!

PUSS

ursäkta världen sämsta bild, utklippt från filmen på insta!;)
Den visar min lycka mycket mer, spana in @fiaanderberg om ni vill kika på den 🙂