Heeej på er älsklingar! Hoppas ni haft en fantastisk helg.

Jag har fått lite frågor i kommentarerna den senaste tiden. Många kommentarer svarar jag på direkt men vissa anser jag som galet viktiga och vill gärna kunna utveckla dem. Plus att jag tror att det finns många fler som läser min blogg som vill ha svaret så kommer bli lite sånna här inlägg i mellanåt 🙂

Q: Tycker du man ska lita på BMI? Jag har alltid varit kurvig, har mycket lår och rumpa och inte så mycket mage. Den enda gången jag har varit riktigt smal och liten är också den period när jag mått som sämst.När jag vaknade och somnade med ångest över vad jag skulle äta eller hade ätit, med varenda kalori räknad. Tränade två gånger om dagen, åt bara det jag visste var bra och räknade kalorier i till och med tuggummi. Nu lever jag bättre och mår mycket bättre. Äter nyttigt, tränar 4- 5 g gånger i veckan. Således har jag också gått upp i vikt och ligger enligt BMI på en vikt klassad som övervikt. Tycker du man ska lita på det eller ska jag skita i vågen och köra på?

A: Heeeej fina du! Och oj vad jag känner igen mig i det du skriver. BMI är något som kan vara bra men också väldigt väldigt dåligt.  BMI mäter endast ut vikten förhållande till längden, ingenting annat. Den ser inte till hur mycket du tränar, din muskelmassa eller något sånt. Därför tycker jag att det är en riktigt pissig mätning, jag antar att den används för att den är enklast att hantera och enklast att räkna ut så att säga.

Jag har själv varit en person som vägt mig otroligt mycket. Jag vägde mig för att se om jag gått ner i vikt, jag vägde mig för att straffa mig själv. Vissa dagar kunde jag väga mig 10 ggr om dagen bara för att hålla koll så jag inte gick upp i vikt. Min sambo fick nog och valde att bokstavligt talat kasta ut vågen efter ett tag och sen dess har jag inte vägt mig. Idag vet jag att jag lever ett bra liv! Jag tränar dagligen och vet att jag äter bra mat. Det du skriver tycker jag låter alldeles perfekt och därför tycker jag att du ska skita i allt som har med våg och BMI att göra. Varken vågen eller BMI kan berätta för dig hur din kropp mår eller hur du lever ditt liv. Huvudsaken är att man tar hand om sin kropp genom balanserad träning och grym, nyttig och god mat.

Som svar på din fråga. NEJ jag tycker inte du ska bry dig om BMI. Jag vet att det är svårt att inte fundera på det, därför är mitt tips att inte väga sig överhuvudtaget. Inget kan som sagt avgöra hur du lever ditt liv, ingen vikt, inget uträknat pissbmi, så är det bara. Kör på och må bra fina du! Träna för att leva länge och för att du älskar det. Äta grym mat med balans, lär dig älska dej själv för den du är och fokusera på att leva fina du!! Har gjort en lista med relaterade inlägg nedan, hoppas dem kan hjälpa dej också 🙂

Q: Hej! Du är helt fantastisk, måste bara börja med att säga det. Men till saken, jag har läst lite om att du kämpat med ätstörningar och min fråga är hur du vågade söka hjälp och hur gick du till väga? Jag känner mig helt vilsen och vågar inte fråga om hjälp. 

A: Tack finaste du! Det gör mig så glad att du tycker det. Tack snälla.

Ja det stämmer. Jag sökte hjälp för mina problem våren 2015, ganska exakt ett år sedan nu faktiskt. Jag har under sååå många år hatat min kropp, svultit, kräkts, bantat, övertränat, tränat alldeles för lite och varit viktfokuserad. Dock har jag alltid vetat hur jag vill leva mitt liv och drömmen har alltid varit balans. Inte för mycket eller för lite av något, utan lagom av allt liksom! Jag har testat allt, olika dieter som jag sen har tröttnat på, tränat massor till att träna noll, ätit alldeles för lite och alldeles för mycket. Efter att ha gått ner tio kg som var mitt mål år 2014 insåg jag att jag fortfarande inte var lycklig. Jag trodde verkligen att det skulle göra mig lycklig att väga 65 kg, men så va det ju inte. Efter att ha bantat, räknat mina kalorier, gått på kostscheman och legat på ett ohälsosamt underskott alldeles för länge orkade jag inte mer. Jag ville bli frisk. Jag var så trött på att alltid fokusera på mat och träning, tankar kring hur jag skulle träna för att  få maxat resultat, vad jag skulle äta och när. Jag kunde ens kolla på en film med min sambo utan att fråga mitt i filmen vad han tyckte jag skulle göra för att gå ner mer i vikt. Jag speglade mig hela tiden och var väldigt besatt över att se min kropp och se en förändring på den. Då bestämde jag mig. Jag var så otroligt trött på det livet jag levde. Det fanns ingen spontanitet utan jag styrdes av allt det där och mitt liv formades till något jag inte ville leva.

Jag fick nys om att det fanns en ätstörningsmottagning här i Halmstad som jag kontaktade. Jag berättade om mitt beteende och jag fick komma på tre olika utredningsmöten innan dom konstaterade att jag behövde KBT. Dom kunde inte hitta någon direkt benämning på mig mer än att jag var extremt kroppsfixerad. I ett halvår gick jag i KBT och pratade med en fantastisk tjej som hjälpt mig massor. Jobbet måste man göra själv men man får stöd tips och det är skönt att få ventilera sina tankar.

Idag mår jag bättre än någonsin och det är DU också värd att göra. Att söka hjälp är inget pinsamt eller fegt, det är något som är sjukt cooolt och väldigt modigt. Att bara tänka tanken är modigt och man har också erkänt för sig själv att man har problem vilket är ett stort steg i rätt riktning. DU är värd att må bra finaste du! Hjälp finns att få av en anledning och dessa problem är vanligare än vad du tror i dagens samhälle.

Jag har skrivit ett inlägg om hela min process på ätstörningsmottagningen här, läs gärna det för du får en mer tydlig inblick i vad jag fick göra. Jag har också satt ihop en lista här nedan med andra inlägg jag har skrivit samt olika podcastavsnitt jag och Jossan har spelat in där vi tar upp dessa sakerna. Jag hoppas detta har hjälp dig.

Relaterade blogginlägg:

Är det såhär jag vill leva?

Du ser bättre ut med några extra kilon!

Fitnesslivet är inget för mig!

Tema: Hur älskar man sig själv?

Relaterade podcastavsnitt:

Dieter och kaloriräkning

Hälsohets, finns det?

Vägen till ett bättre självförtroende.

Va stolt över dej själv! Och lite annat…

Ätstörningar.

Hur älskar man sig själv?