Den 4 juni, alltså i lördags, var det inplanerat möhippa. Tanken på denna dagen har gett mig ganska mycket ångest den senaste tiden. Kanske ganska förståeligt egentligen om man tänker efter. Det finns en del datum framöver här nu i juni som kommer ta mig tillbaka till detta med bröllopet och allt, om och om igen. Därför betydde det ganska mycket för mig att hitta på just något denna dagen och kommande dagar. Jag vill kunna tänka tillbaka på dessa dagarna och se något glatt, och att jag faktiskt gjorde något jag älskar och tycker är roligt på just dem datumen jag skulle upplevt flera saker i livet som är väldigt stora, som möhippa och min faktiska bröllopsdag.
Tyvärr bokades allt av snabbt och när jag insåg att jag gärna hade velat ha någon form av cheer-up-party var många redan uppbokade på annat håll.
Dagen blev inte som jag hade tänkt mig. Den blev bättre! Den blev fylld av så mycket skratt, kärlek, mat och konstiga samtalsämnen, precis såsom jag vill ha det. Speciellt när man kan vara precis hur öppna man vill med varandra om precis allt som går att prata om, det är en alldeles för härlig känsla.
Allis och jag packade nämligen världens picknick och åkte ner till Östra stranden i det fina vädret. Vi hade först varit en runda på torget och handlat färsk frukt och grönsaker och sen slängde vi ihop en matvetesallad som åts med grillad kyckling, kex och ost samt frukt och choklad.
Ännu en gång inser man vikten i hur viktigt det är att omringa sig av människor som ger energi och inte bara tar. Denna tjejen, she is a keeper!
PUSS!
Det finns en hel del skrivet på amerikanska sidor om blivande brudar som blivit lämnade innan bröllopet, kanske kan du känna dig mindre ensam om du läser deras berättelser.
Här är en tjej, så här gjorde hon: https://www.buzzfeed.com/krystieyandoli/after-her-fiance-left-her-at-the-altar-this-bride-took-the-w?utm_term=.gn79jbPmwA#.qbn0AjBJvd
Som jag ser det är du oskyldig i det här, du har smärtan att handskas med, och det kommer att ta tid att komma igenom förödmjukelsen och sorgen. Men han då…han måste också sörja på sitt sätt, men framförallt får han leva med vetskapen och skammen att ha gjort det svinigaste man kan göra mot en partner. Låt honom förklara det för nästa tjej, för nästa svärmor och svärfar osv. Det här får han leva med resten av sitt liv. Oavsett vad som gjorde att han ändrade sig efter det romantiska frieriet, så gör man inte så här. Man jobbar igenom problem, man går i terapi om man drabbas av akut 30-års kris, man går i familjerådgivning om man har problem i relationen osv.
Förlåt om jag tar i, jag läser ju bara din blogg och tar så klart ditt parti.
Kramar
Anna