Ni kommer förmodligen ha svårt att tro era ögon när ni ser dessa bilder, men jag lovar er! Dom är helt sanna! Jag och Allis befann oss nämligen 1717 meter över havet i måndags natt/morgon och tog dessa!

Klockan 01:30 ringde klockan! Ja jag vet, kan inte bestämma mig för om det är tidigt eller sent, helt ärligt men något är det ju utav det! Dagen innan hade vi bokat en bergs trekking, vi skulle bestiga Mount Batu, något som bar bestämt redan innan men som jag var alldeles för lite påläst på! Detta var nömligen inte så enkelt, smidigt och graciöst som jag trodde! Men ack så sjukt värt det!!

Bestigningen började i komplett mörker, vi hade alltså ingen uppfattning om hur högt berget faktiskt var då det inte gick att se! Vi fick endast en guide och varsin ficklampa, sen var det bara att börja traska! Till en början var det ju okej, lite lätt uppförsbacke och jag och Allis gick och pratade om livet, med andan i full kontroll! Efter ett tag blev det liksom stenigt och inga småstenar då utan det blev liksom brant och höga stenar! Fortfarande hade man liksom ingen uppfattning av hur högt det faktiskt va och vi började väl känna att ja, snart måste vi ju vara framme! Upp kom vi och guiden gjorde high five, jag tänkte äntligen! Tills jag tittar upp och ser att folk fortsätter gå, en jäkla bit till! Vid den här tiden var vi uppe i nivå med  molnen, en sjuk känsla måste jag säga! Ja, som sagt, man fick ju stanna där vi va om man ville men alltså, har vi tagit oss så långt ska vi banne mej hela vägen! I slutet av det brantaste trodde jag att jag skulle börja lipa och jag kände seriöst att är vi inte framme snart vänder jag! Jag började skrika till allis, nej nu får det fan va nog, när stenvägen liksom övergick till sand! Sand!

Jag är glad att jag inte vände! Utsikten här uppifrån, wow! Kanske inte bästa vädret för att få en nice soluppgång men den dög, mer än väl! Utsikten var helt fantastisk och det var en grymt härlig känsla att befinna sig så högt ovanför marken. Vi njöt av detta och satt och försökte ta in allt det som faktiskt fanns runt oss! Knäppte bilder och drack the tills jag anade en panik i Allis ögon! Fia, vi ska ner också! Haha alltså! Och samma väg dessutom!

Stenarna som varit helt okej på uppvägen rullade undan under våra fötter vilket resulterade i årets vurpa för Fia, rakt, pladask på rumpan! Lagom sexigt blåmärke har jag där och vaknar så fort jag hamnar på den sidan av rumpan men thats life för mej! Allis gjorde en och annan snygg vurpa också men lyckades rädda dom flesta upprätt! Vi fick extrahjälp av guiden heeeeela vägen ner!

Trots topp 5 av det jobbigaste vi båda gjort, är det lätt topp 5 av det häftigaste! Känslan av att klara något sånt här är fantastisk! Ett bevis på att man klarar mer än vad man någonsin tror och när hjärnan och kroppen säger sluta finns det lite av det sista krafterna kvar att krama ur, så är det med allt vill jag tro!