Det står ju i boken om attraktioneslagen att man ska känna tacksamhet! Det är typ det viktigaste man ska känna för att kunna uppnå sina drömmar och mål. Jag tror ju på attraktionslagen och vår egen möjlighet att kunna göra och få precis det vi vill i livet, bara genom att tänka och leva rätt. Tacksamhetsgraden är hos mig varit ganska låg den senaste tiden. Har haft väldigt svårt att kunna känna tacksamhet över livet men framför allt över min framtid. Vad ska det bli av mig? Vad vill jag? Jag har varit fullkomligt lost om jag ska vara helt ärlig och suttit på en självkänsla som varit lika med NOLL. Vad är jag ens? Jag tappade det lite i våras.

Även om P kanske inte gjort mig till den jag är så var han en stor del av mitt välmående. När det tog slut tappade jag ju allt. Även sånt som vi inte gjort tillsammans hela tiden, som att baka, blogga, jobba, blev tråkigt när han helt plötsligt inte fanns där längre. Och där kommer min icke-tacksamhets känsla in. Vad skulle jag vara tacksam för? Njaaa, det förstörde sjukt mycket av mig. Mina drömmar krossades för några veckor och jag la fokus på… ingenting. Hålla huvudet ovan för ytan skulle man väl kunna säga.

Nu, såhär 12 veckor efter ( ja jag räknar fortfarande veckorna) ser jag på det lite annorlunda. Jag tycker jag tar babysteps i min egen utveckling, mina nära tycker jag tar JÄTTE stora kliv framåt och att jag kommit en lång bit framåt.

Tacksamhet. Ja, jag vill ju tro att allt händer av en anledning och jag tror fortfarande på attraktionslagen och jag börjar känna mig redo för att använda mig av den igen. Tron på mig själv börjar komma tillbaka efter denna veckan och jag börjar känna att ja, jag kommer kunna uppnå PRECIS det jag vill!

Efter ännu en fantastisk helg, och framförallt en fantastisk kväll igår med många nya bekantskaper påminns jag om tacksamhet! Ja jag är lite känslig av mig nu för tiden och har väldigt lätt till gråt, likaväl som jag har lätt till skratt! Men att en klarblå himmel, en fantastiska solnedgång över Båstad, flera ganska nya personer i mitt liv runt omkring mig och en spelande Otto Knows kunde ge mig feeling och ännu en gång känna tacksamhet är helt magiskt. Även denna gången var jag nära till tårar och ja, fan vad livet kan vara härligt. Fan vad livet är härligt!

Och att NI, flera av er som faktiskt läser här och följer mig på mina sociala kanaler igår kände igen mig, kom fram, kramades, pratade och frågade hur JAG mådde… Ja ord kan inte ens beskriva. Mer än ordet tacksamhet! Så ja, detta är till er. Till ni som kom fram igår, till ni som läser här, till er som kommenterar, till alla ni 6 personer som jag spenderat helgen med,  till mina vänner och familj.

Jag är så tacksam!!

Foto av Emysfoto