En IAMPROUD.se – story!

Tanken slog mig när jag satte min fot i Paris, hur underbart det känns att bara kunna vara där och då. Att kunna andas in storsstadsluften, inte ha någon att sakna hemma, skita fullständigt i hur matutbudet ser ut och om träningsmöjligheter överhuvudtaget fanns. Jag har rest så himla mycket, men alldeles för mycket tid har lagts på dessa tankar, istället för att bara kunna vara där och då.

Vi är i asien, året är 2014. Jag är iväg på mitt livs resa. Jag besöker länder jag alltid drömt om att besöka och lever ett riktigt drömliv i 6 veckor. Jag njuter, det gör jag verkligen. Men det finns något som skaver. I samband med detta bestämmer jag mig för att dra på min deff lite extra, jag bestämmer mig för att skippa de flesta kolhydrater och bara käka protein och fett, så gott det går. Jag stod ofta i spegeln och kikade, helt livrädd för att kroppen på något sätt skulle lägga på sig i fettmassa (precis som att det skulle hinna hända något på de minutrarna som de gick i mellan besöken framför spegeln). Bikini var underbart att bära dagligen, men jag kunde inte njuta. Ångestattackerna som uppstod va extrema, tårarna sprutade och jag kunde inte tänka på mig själv med något annat än förakt i huvudet. Förakt över mitt utseende, jag borde se annorlunda ut, jag borde få bättre resultat var det enda som snurrade i huvudet. Vi är i asien,året är  2014. Jag är iväg på mitt livsresa och DETTA var vad som konstant snurrade i huvudet under större delen av den resan!

Jag sätter min fot på tåget mot Paris och jag är just vi detta tillfälle så tacksam. Jag är tacksam för att få vara frisk, jag är tacksam för att jag INTE har någon där hemma att längta efter och fokusera på, jag är tacksam för att jag kan njuta av maten jag vill och känner för att äta utan att känna någon som helst ångest och jag är tacksam för att jag för en gång skull kunde strunta i att packa ner träningskläderna. Jag älskar att träna på semestern, men denna gången valde jag bort det. Helt utan att egentligen tänka på det, det bara blev så.

Idag vet jag att jag kan äta allt men inte alltid, idag vet jag att några dagar av utebliven träning från gymmet INTE får hela mitt liv att rasa samman. Och framförallt vet jag idag att det finns så mycket viktigare saker att fokusera på i livet. Träningen är viktig, maten är viktig, två otroligt viktiga stolpar jag har i mitt liv, skillnaden är idag att varken träning eller mat ÄR mitt liv. Förr levde jag för kaloriräkning, viktnedgång och träning. Idag LEVER jag! Jag tränar och äter för att leva länge. Jag reser för att jag älskar det, jag umgås med människor jag älskar och framförallt försöker jag alltid att må bra! Det gör jag inte alltid men jag gör mitt bästa!

Att väga 65 kg var det viktigaste jag visste i livet. Idag är det viktigaste för mig att faktiskt LEVA!