Såå jag har alltså redan varit hemma i en vecka, vart tar tiden vägen? Jag är liksom asrädd att denna sommaren bara ska springa iväg, som tiden liksom gör föe övrigt. Är ni duktiga på att leva i nuet?

Jag anser att jag har blivit bättre på det men vid sånna här tillfällen inser jag att jag kanske inte är så bra på det som jag borde. En vecka hemma och jag är redan gandka stressad, orkeslös och trött igen känns det som. Jag lyssnade faktiskt på kroppen igår och stannade hemma feån Summer On, jobbet slutade sju och jag skulle vara i Båstad tidigast klockan nio, det slutade 23, kändes inte rimligt. Så jag skippade det faktiskt och kör dit i eftermiddag istället. Balansgången mellan att lyssna på kroppen och vara rädd för att sommaren ska ta slut går knappt ihop. Jag vill göra ALLT, men ibland orkar man ju liksom bara inte.. och det får ju vara okej helt enkelt.

Dock slog det mej, med tanke på hur fort tiden går, att det inte finns tid för att va ledsen typ… livet är liksom för kort för det. Gör saker som gör er glada idag hörrni. Lova det?

Haha jag fattat inte ens själv allt jag skrev nu. Ännu ett folisofiskt fia inlägg här…

Puss!!