Såå jag har alltså redan varit hemma i en vecka, vart tar tiden vägen? Jag är liksom asrädd att denna sommaren bara ska springa iväg, som tiden liksom gör föe övrigt. Är ni duktiga på att leva i nuet?
Jag anser att jag har blivit bättre på det men vid sånna här tillfällen inser jag att jag kanske inte är så bra på det som jag borde. En vecka hemma och jag är redan gandka stressad, orkeslös och trött igen känns det som. Jag lyssnade faktiskt på kroppen igår och stannade hemma feån Summer On, jobbet slutade sju och jag skulle vara i Båstad tidigast klockan nio, det slutade 23, kändes inte rimligt. Så jag skippade det faktiskt och kör dit i eftermiddag istället. Balansgången mellan att lyssna på kroppen och vara rädd för att sommaren ska ta slut går knappt ihop. Jag vill göra ALLT, men ibland orkar man ju liksom bara inte.. och det får ju vara okej helt enkelt.
Dock slog det mej, med tanke på hur fort tiden går, att det inte finns tid för att va ledsen typ… livet är liksom för kort för det. Gör saker som gör er glada idag hörrni. Lova det?
Haha jag fattat inte ens själv allt jag skrev nu. Ännu ett folisofiskt fia inlägg här…
Puss!!
Tack fina du för ditt svar ???? Jag har inte känt någon ilska vilket är konstig eftersom han har skött detta breakup sååå jävla dåligt. Alla mina vänner och min familj tycker att det är sjukt konstigt att jag inte fullkomligt hatar honom. Men jag har bara saknat. Jag är livrädd för dagen då han träffat någon ny kommer. Kommer man att överleva? Tänk så träffar han en ny innan jag har kommit över honom helt? Tänk så träffar han en ny och blir lycklig före mig?
Fia, jag vaknade upp med en annan sorts sorg idag. (Mannen som jag trodde var den rätte lämnade mig för snart 4 månader sedan). Jag tror att den sorgen beror på att jag har kommit över honom. Att den ångesten och mitt krossade hjärta som jag levt med så länge inte finns längre. Livet jag kände till ändrades mot min vilja och då vande sig min kropp med sorgen jag bar på och nu är även den borta. Förstår du vad jag menar? Kände du samma sak när du kom över P?
Jaa jag känner igen det du skriver. Jag tror det är en del av läkningsprocessen eller vad man ska kalla det? <3 Sorgen har varit en stor del av ditt liv den senaste tiden, det blir nästan lite tomt när den försvinner och en känsla av tomhet infinner sig oftast istället. Jag var med likgiltig, kände liksom ingenting. Jag gick och väntade på att bli arg, att sorgen på något sätt skulle övergå till ilska, men den kom aldrig. Jag läkte succusivt från att vara konstant ledsen och otroligt ångestfylld till att inte längre sakna, inte längre bry mig. Man kommer alltid bära med sig det, när jag träffar P rivs det fortfarande upp, men det är hanterbart. Du är på rätt väg finaste du! <3