Hej finisar…

Jag minns att jag skrev det i fredags, att det inte alltid blir som man tänkt sig men att jag verkligen hoppades att denna helgen skulle bli det. Njaa, ni som följer mig på instagram vet nog redan att det inte riktigt blev så. Fredagen avslutades nämligen med en liten sjuk Elsa på djurakuten nere i Helsingborg. Efter att ha fått avliva Charlie helt jättesnabbt i december förra året tyckte jag mig känna igen symptomen som hon hade i Elsa. Rätt va det är kaskadspydde hon rakt ut och blev efter det helt väck. Dåsig, nästan okontaktbar, hade svårt att stå och la sig på väldigt konstiga ställen. Jag är så glad att både Simone och Casandra var kvar, jag blev nämligen helt hysterisk och tårarna bara sprutade. Efter ett samtal med kliniken i Helsingborg samt en spya till tyckte dom att vi skulle kommer ner.

Efter en stund och med en nästan livlös Elsa i buren satt vi i bilen påväg. Jag förberedde mig för avlivning, jag var nästan hundra procent på att det skulle bli så då jag tyckte beteendet från hennes sida var skrämmande likt Charlies. Alla tankarna om att jag tidigare funderat på att ge bort henne då jag inte vet om jag kommer kunna ha kvar henne i framtiden var som bortblåst. Hon har varit ett sånt enormt stöd för mej sen P gjorde slut. Det är liksom jag och hon, det är pussypower!

Vi fick ett rum snabbt efter att vi kom ner och fick vänta på veterinären i nästan en timme. Elsa blev undersökt men de kunde inte hitta vad som kunnat orsaka det hela. Hon var lite uttorkad men inget annat. När jag kom tillbaka efter ett samtal med mamma var hon precis som vanligt. Hon pratade, gick runt, var nyfiken och alla symptom var som bortblåsta. Hon fick insprutat lite dropp och sen fick hon åka med hem med ordinationer att komma tillbaka om det blev värre. Sen dess har hon varit PRECIS som vanligt och jag var så evigt tacksam i bilen på väg hem att hon låg i mitt knä. Det måste vara ödet, ödet att jag ska behålla henne. <3