Jag var här för 3 år sedan. Jaa, ganska exakt 3 år sedan. Morfar fyllde då 70 och vi var här hela familjen för att fira honom. Det var 2014 och jag var, just i detta tillfället, sjukare än någonsin. Träning är hälsosamt, viktigt och bra, givetvis i måttliga mängder men också så länge det får en att må psykiskt bra. Varje morgon steg jag upp tidigt, för att träna innan det blev för varmt och innan solen nästan hade gått upp, allt för rädslan över att gå upp i vikt hörrni. Jag åt aldrig som alla andra. Jag kunde crava den där pizzan, jag ville ha den, jag ville verkligen det, men hjärnspökena stoppade mig innan jag ens hann tänka tanken på att ta den istället för kycklingsalladen. Som jag by the way,  sa att jag hellre ville ha istället för pizzan.

Här någonstans började min familj märka, de påpekade vad ja åt och hur mycket jag tränade. Jag hade nått min målvikt och var som smalast här, men också som mest sjuk. Jag bli flyyyy förbannad när någon kommenterade något kring min livsstil och mitt val av mat, ett egentligen tydligt tecken på rop på hjälp från min sida. De tryckte på de där ömma punkterna som jag innerst inne visst var fel. Jag påstod att jag trivdes, innerst inne kvävde jag mig själv, mer och mer och jag föll längre och längre ner i den där ätstörningsgropen. Utåt sätt log jag, utåt sätt levde jag ju ett hälsosamt liv då jag tränade och valde sallad istället för allt annat. Sättet jag levde på va allt annat än hälsosamt, jag hade blivit en fånge i min egna kropp och jag hade där och då ingen aning hur jag skulle ta mig ur det.

Jag tänkte tillbaka på detta när jag såg bilden ovan. Allt blev så tydligt, hur jag levde, hur jag mådde och hur allt jag gjorde bara drog mig längre och längre ner.  Denna gången, tre år senare, har så otroligt mycket hänt. Jag är frisk och mår bra, jag tränar och rör på mig för att jag älskar det, känner jag inte för det någon dag så skippar jag det. Jag kan lätt äta en pizza på kvällen för att jag är sugen, likväl som att jag gärna käkar en sallad eller massa tropisk frukt till lunch, för att jag vill, för att jag kan. Det är enormt skönt att inte vara styrd av en kaloriapp, en våg eller tvångstankar kring hur mycket protein jag behöver förse min kropp med för att träningen ska va lönsam. Idag gör jag allt för att det får mig att må bra och för att jag tycker det är roligt.

Jag brukar ha en slutsats med alla mina texter, vet inte riktigt om jag har det med denna? Eller jooo, klart jag har. Att det inte bara handlar om träning och grönsaker för att man ska anses leva hälsosamt, hela livet spelar roll i ditt hälsosamma liv, alla saker som får dej att må bra är ju en form av hälsa, eller hur?

Ännu en dag där jag kände för att skriva av mig, livet är ju trotsallt nu!

PUSS från Gran Canaria! <3