När livet varit bra ett tag, så jävla bra! Att jag ska drabbas av den här psykiska baksmällan just nu, nu när jag är som lyckligast, när det går som bäst! När livet är bättre än någonsin!
Ja så kan man ju tänka, men nu är det så! Ja det är ett faktum, idag slog den till igen, hårdare än en sten kändes det som och jag blir återigen den där lilla lilla rädda fågelungen som kippar efter andan. Det beror inte på något, inget har hänt, det finns ingen förklaring, jag känner inget speciellt mer än ångest, det bara är så, det är bara acceptera!

Rädslan, den vidriga rädslan man drabbas utav! Kommer det gå över? KLART DET KOMMER!  Det vet jag ju… Ge det tid Sophia, andas, det blir bra! Snart är det över!
Men idag har det hållit i sig hela dagen, en konstig och otroligt obehaglig känsla i kroppen. De psykiska baksmällan, när livet varit bra en längre tid, slår den till efter ett tag och gör sig så smärtsamt påmind!

Jag vet hur det känns, och att stoppa den när de accelererat från noll till hundra på 0 sekunder är nästan omöjligt. Då kvarblir acceptansen. Acceptansen att den är tillbaka, att den bara är tillfällig och att den kommer gå över. Acceptansen att det inte måste finnas en anledning till denna känslan, den bara är. Andas, andas, andas och snälla röster som säger snälla saker, det läker. Det läker mig och gör just denna känsla lite mer uthärdlig! Det är en befrielse att få prata med Rasmus, han bemöter det underbart, det är blottande och läskigt men samtidigt något så fint och så viktigt! Hjälp va mycket han betyder för mej, han kom in i mitt liv som en vind och bara läkte mig… Han är amazing!

Som Therese Lindgren så fint döpte sin bok ”Ibland mår jag inte så bra”säger jag detsamma. Så jävla sant. Ibland mår jag inte så bra,  Ibland har jag svårt att andas… Men det är helt okej hörrni, helt helt okej! Tiden löser det, omger mig av fina människor, lugnet själv och andning, det går över! Att leva med ångest är inte det enklaste alltid, men den har accepterats och blivit en del av mej, en kompis som är okej liksom!