God morgon regniga måndag. Hur mår ni mina fina kompisar!? Hoppas ni vaknat upp på ett alldeles utmärkt humör. Om inte, det är okej. Alla dagar är långt ifrån perfekta!

Jag tänkte skippa veckans lista denna veckan då jag varit alldeles för dålig för att använda kameran och fota den senaste tiden. Bättring Fia, Bättring! Därför tänkte jag att vi startar veckan med svar på några av frågorna som trillat in i frågestunden jag hade i förra veckan. Då svaren blir lång har jag delat upp svaren i olika delar. Så om din fråga inge besvaras idag kommer den att besvaras senare 🙂

Q:

Hej Fia!

Jag har lidit av ätstörningar i ungefär 10 år nu. Först var dey anorexia som jag någorlunda lyckades bli frisk ifrån men sedan gick det över i den ganska ovanliga ätstörningen night eating disorder, vilket innebär att jag går upp och äter STORA mängder mat på nätterna. Jag har sökt vård på så många olika ställen att jag tappat räkningen och det är ingen som har någon kunskap om detta så jag blir aldrig bättre. Börjar nästan ge upp nu då det förstör hela mitt liv.. har du någonsin hört talas om detta? Känner mig så ensam i det så skulle behöva någon att prata med och helst hitta en lösning på det såklart :/ Tack för att du är du <3

A:

Hej fina du! Åh vad ledsen jag blir att du inte kan få hjälp med detta. Dessvärre har jag heller aldrig hört talas om denna ätstörningen MEN jag förstår verkligen problematiken i det. Jag tänker att det stället som gav dig diagnosen night eating disorder borde också kunna vara de som hjälper dig vidare med det? Har du sökt hjälp på diverse ätstörningmottagningar som är specialister på ämnet? Där tror jag nämligen att man kan få störst hjälp. Du får jättegärna följa upp hur detta går. jag har googlat lite på det och ser att det finns fler som lider av detta och att de flesta tagit sig ur det med hjälp av att prata med en psykolog <3

Q:

Hej fina du.

Jag mår så fruktansvärt dåligt över hur jag ser ut och har ett självhat som är extremt. Ligger på ett underskott av kalorier nu och tränar som en galning. Måste avboka träffar med vänner för att jag måste hinna med min styrketräning. Allt detta mycket också för att min sambo ska ”tycka om mig” och inte skämmas. Vet att han gillar andra tjejer och är mycket inne på sociala medier och skriver ibland med andra, han vill inte heller hålla min hand ute bland folk, känns som han skäms?
Har du tips på hur man kan börja tycka om sig själv och strunta i att jämföra sig? Står i spegeln och försöker tycka om mig men gråter mest när man ser spegelbilden. Älskar ditt konto och dina underbara bilder! <3

A:

Fina fina du! Jag blir så otroligt berörd av det du skriver men bli samtidigt otroligt ledsen. Det beteendet hos en pojkvän ska inte excistera! Visst att du kanske behöver jobba med din självkänsla men i detta fallet är det inte DU som ska ändra på dig. Det är din dumbom till pojkvän skulle jag säga. Svaret jag kommer ge dig nu är kanske hårt och otroligt läskigt, men det handlar om ditt välmående och vad du förtjänar. GÖR SLUT! Varför vill du vara tillsammans med någon som seriöst är inne och kolla på andra tjejer på sociala medier och dessutom skriver till dom!? Varför vill du vara med någon som dagligen uttrycker att du inte duger för honom. VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR? Mitt tips, DUMPA HONOM och bestäm dej därefter att bygga upp din självkänsla. Din självkänsla kommer aldrig kunna bli uppbyggd i ett förhållande med ett sånt svin! USCH! Nu är jag kanske hård och ärlig men det är för din egen skull <3 Jag hjälper dej mer än gärna att bygga upp ditt självförtroende därifrån för det kommer att behövas <3

Q:

hej!
jag har detta eviga problem som var stoppat mig många gånger i livet. att känna sig trygg i min kropp med andra. Jag förstår inte hur jag någonsin ska känna mig säker i bikini, eller mitt kanske största problem, känna mig trygg i ett förhållande.Känns som att jag aldrig kommer hitta någon för att jag inte känner att jag duger, då jag verkligen inte ser ut som media säger att man ska.Min fråga är nu,vad ska jag göra för att ändra detta tänktesättet? känner mig för ”frisk”för att söka hjälp men samtidigt stoppar detta mig många gånger, så har du några tips? ps. Älskar älskar dina peppande ord och ditt jobb du gör! även om jag inte är där du är ger du mig kraft,du är bäst ♡♡

A:

Åh hej fina du och tack för dina fina ord <3 Mitt resonemang är att alla är olika och ingen är för lite sjuk för att söka hjälp. Alla mår vi dåligt av olika saker och mår dåligt på olika sätt och av olika saker. Mitt tips är att söka hjälp, antingen på en ätstörningsmottagning om du anser att du lever med problem när det kommer till mat och självkänsla, eller en psykolog/kurator via din vårdcentral eller sjukhus som kan hjälpa dig att bena ut allt och läsa dig hur du ska tänka kring dej själv. Jag skriver massa tips som hjälpt och hjälper mig de dagarna jag behöver extra kraft under kategorin välmående (här) Där delar jag med mig om tips och övningar på vad man kan göra för att stärka självförtroende och självkänsla kopplat till sin kropp! <3

Q:
hej! jag har så länge jag kan minnas begränsat mig själv när de kommer till förhållande till andra personer. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att känna mig säger nog att våga visa min kropp, och mig själv för personer jag tycker om. Jag ser verkligen inte ut som ”media kroppen” ska se ut och jag undviker konstant saker som jag egentligen tycker är roligt, som att åka på solsemester, träffa nya människor, dejta, för att jag känner att jag inte är smal nog. Samtidigt känner jag mig för ”frisk”för att söka hjälp. så till min fråga, har du något tips för hur jag ska underlätta / komma ifrån det här beteendet?speciellt hur jag ska våga känna mig fin inför andra? ps. du är världens bästa inspiration, jag är inte där du är än men du får mig i alla fall och se hopp.

A:

Fina du, tack snälla! <3 Detta liknar väldigt mycket det svaret jag gav ovan till en person med liknande problem. Alla känner vi olika och mår olika av olika saker. Vi kan heller aldrig jämföra oss med varandra då vi alla reagerar olika på olika saker. Så som du mår kan ingen annan känna och ingen kan vara för frisk för att söka hjälp. Som jag läser begränsar detta dej otroligt mycket, och jag hade defintivt valt att prata med någon som kan hjälpa dej att bygga upp ditt självförtroende och din självkänsla!

För mig har det aldrig hjälpt att söka bekräftelse hos andra och jag tror generellt inte att det gör det för andra heller. För att känna sig bekväm och trygg i sig själv behöver man jobba upp sitt självförtroende och din självkärlek till dej själv. När det är gjort kommer du inte bry dig om vad andra tycker och tänker om dej. Mitt tips är att hela tiden fokusera på dig själv och försöka strunta i vad andra tycker och tänker. Va fin för dig själv, inte gör någon annan. Va glad för din egen skull, inte för någon annans. Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker om du tänker efter? Helt seriöst! I slutändan är det du som ska ha mått bra i din kropp, i slutändan är det du som ska vara nöjd med ditt liv, dina val! När du ligger på din dödsbädd tror jag inte fokuset kommer ligga på vad andra har tyckt om dej genom årets gång, utan istället vad du själv har tyckt om dej själv. Livet går aldrig i repris, du är din egen bästa vän och ska leva med dej själv för alltid. Anamma det! <3

Q:

Hej, jag har i 10 års tid levt med Ätstörningar. Men bestämde mig för att sluta låta maten kontrollera mitt liv. Jag började därför äta det jag kände för och när jag kände för det. Fortfarande med ångest, men inte lika påtaglig. Jag har nu gått upp i vikt och har nu svårare än någonsin att acceptera hur jag ser ut. Hur tar jag mig förbi det här? Hur gjorde du?

A:

Att acceptera sin viktuppgång är sjukt sjukt svårt, det tror jag det alltid kommer vara. En gång ätstörd, alltid ätstörd tror jag men det innebär inget negativt. I det här fallet tror jag det handlar om hur man hanterar de känslor man känner, inte det faktiska känslorna. Jag fick lära mig när jag gick i KBT för mina ätstörningar att skriva. Så fort ångesten kom skulle jag göra allt förutom det jag ville. Det jag ville göra då, när ångesten kom, var att väga mej, spegla och döma min kropp och kritisera den för allt jag då tyckte den var. Istället fick jag lära mig att göra annat när dessa tankarna kom. Att liksom uppehålla gärna från att göra dumma saker och istället sysselsätta mig med något annat. Ibland skrev jag ner mina känslor, det gav mig tid att lugna ångesten, ibland gick jag ut och gick eller sprang. Ja, allt för att sysselsätta hjärnan.

Sen tror jag är otroligt viktigt att ifrågasätta sig själv när dessa känslorna kommer. Hur vill du egentligen leva ditt liv? Livet med ätstörningar fick dej inte att må bra, eller hur? Precis, därför är det livet inget alternativ. Därför är det extra viktigt att hålla fast det liv du vill leva! <3