Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Välmående

”Innerst inne har jag alltid varit rädd för att det ska bli för mycket. För att bli alkoholist!”

Jag har tidigare berätta för er vad som hände, där den 1 juli 1999 som satt så mycket spår i både mig och min familj. Det är också av den anledningen, och givetvis många fler men framförallt denna, som jag finner det så otroligt viktigt att prata om just psykisk ohälsa och dess olika skepnader som jag brukar referera till. Min ångest har ju kommit i mängder med skepnader, vanlig ångest, separationsångest, tvångstankar, ätstörningar och den besatthet som jag förr hade över att hålla koll på min vikt, extremt kroppsfixerad som diagnosen hette hos ätstörningmottagningen.

Detta har gjort mig otroligt försiktig genom åren. Det tog tid innan jag vågade testa på alkohol då jag var livrädd för hur min kropp skulle reagera. Och mycket riktigt, under alla de åren jag aktivt ”drack” och festade kunde jag ej hantera det. Det blev alltid för mycket och det slutade med att jag kräktes och faktiskt, i äldre dagar har kunnat bete mig ganska illa. Alkoholism är ärftligt, och jag har det otroligt nära i släkten, nämligen så nära som min pappa som av bland annat den anledningen valde att ta sitt liv sommaren 1999. Jag var 10, min lillebror var 7 och min mamma blev änka i alldeles för ung ålder, redan som 32 åring <3 Vad som hände kan ni läsa mer om här (Klick!) Iår är det alltså 19 år sedan(!!!!) pappa dog. Hur sjukt är inte det??  Pappa <3

Jag är glad att detta födde ett medvetande i mig och inte tvärtom. Visst, jag har druckit mängder som jag beskrev ovan, men jag har alltid varit väldigt försiktig och otroligt rädd för vad det ska göra med mig. Jag ha alltid varit rädd för att ”falla dit”, i ett beroende.

Dock har jag väl alltid hoppats på att förhållandet till alkohol ska ge med sig. Att jag en dag skulle kunna dricka med måtta och faktiskt må bra dagen efter. Det tog många år, och ett uppehåll på nästan 2 år där jag höll mig helt nykter, för att idag kunna ha ett sunt förhållande till alkohol. Jag kallar mig inte nykterist för jag kan gärna ta en öl en varm sommardag eller ett glas vin till en god middag, men där stannar det också idag. Jag dricker i stort sätt aldrig och jag älskar att kunna ha full kontroll över min kropp, att vakna upp dagen efter och faktiskt må bra. Men det har tagit mig många år att lära mig det.

Alkohol är aldrig ett måste, det är aldrig något som är coolt och det är aldrig något man ska göra emot sin vilja. Det är något man ska ha enorm respekt för, något som faktiskt kan förstöra livet för både dig och andra om det inte kan kontrolleras <3

Jag ville egentligen bara berätta om mitt förhållande kring detta då vi närmar oss en högtid där det dricks otroligt mycket alkohol. Inga barn ska behöva vistas i otrygga miljöer med fulla vuxna runt omkring sig. Inte bara vid jul utan alltid. Inga vuxna heller på för den delen. Va rädda om er och våga säga nej! <3

 

Längesen jag hade såhär mycket ångest…

Heeeej kompisar! Måndag igen, ny vecka, nya möjligheter… Men icke för mig. Nej hörrni, idag är jag inte skitpepp. Det ska ni veta. Jag avnjöt en frukost på Maxi med Vickan innan, sen dess har jag legat i soffan med Märta på magen och kollat Vänner. Ångestdagar. Det är skönt när man lärt sig hur man ska göra de dagarna jag känner ångest. Vila och rensa kalendern från alla måsten.

Ångesten beror mestadels på de mardrömmar jag just nu drömmer. Och inatt handlade det ännu en gång om att jag förlorar Rasmus….

Jag har hört att det är väldigt vanligt att drömma mardrömmar under graviditeten och det är i stort sätt bara detta mina mardrömmar innehåller. Jag märker att jag känner en stor rädsla för att bli lämnad just nu. Kanske inte så konstigt, våra liv håller på att ändras med en bebis som växer i magen. Och jag antar att för mig (med tanke på allt innan) finns det alltid en möjlighet att det skulle kunna hända, att bli lämnad alltså. Det spelar liksom ingen roll om man ska skaffa barn eller gifta sig. Allt kan hända och det är väl den sanningen som vaknar lite i mig. Det lämnas ju inga garantier i livet, tyvärr.

Jag har sen jag var liten alltid haft en rädsla för att vara själv. Bli lämnad ensam. Att inte ha någon. Att min mamma, familj och vänner ska försvinna. Nu har jag inte känt den rädslan på länge, förens nu, i graviditeten, när jag börjat drömma så mycket sånt där. Någon mer som känner igen sig i detta?

Egentligen är jag inte förvånad, det känns egentligen väldigt naturligt när man tänker efter i samband med en graviditet. Känslorna sitter så nära hela tiden och jag känner och tänker saker som jag aldrig gjort tidigare… Kroppen förbereder sig förmodligen på det som komma skall, med en blandad kompott av känslor. Rasmus är världsbäst i allt detta. Låter mig ventilera, han lyssnar, kramar, pussar och gosar och berättar hur mycket han älskar mig. Och jag pratar! Han är världens bästa, inte så konstigt att man är livrädd för att förlora honom egentligen, han är verkligen en keeper!!!! <3

Tjaaa, jag ville bara ventilera lite och berätta (som ni vet) att livet inte alltid är en dans på rosor.

 

MEN , i eftermiddag är det dags för RUL och det känns så förväntansfullt att se bebis igen. Äntligen! Mer om det får ni veta imon 🙂

PUSS!!!

 

Uppdatering – Hur går Yogan?

Heeeej kompisar och glad torsdag på er! Snart helg igen, ett steg närmare jul, ett steg närmare nytt år! Hur sjukt?? Tiden går så galet snabbt! Och jag som är långt ifrån klar med julshoppingen! Dock har jag och Rasmus sagt att vi inte kommer lägga extrema summor på julklappar till varandra iår. Nästa år kommer vara utgifternas år med allt som behöver läggas på Lillis och SATAN va dyrt det är med babygrejjer, helt helt galet!!! Dessutom är jag inte så mycket för julklappar, är mer för allt det andra som hör julen till. Gemenskapen, maten och myset! <3 Men, lite klappar till nära och kära blir det så imon blir det att julshoppa det sista för att sen slå in allt 🙂

Men, till dagens ämne. Min Yoga. Ni är många som är otroligt nyfikna på just den biten i mitt liv, så himla roligt! Jag har ju kört med Yogobe nu i några månader och måste säga att jag älskar det! Jag har haft svårt att hänga med i Yogavideos som släpps på Youtube, det går så himlans snabbt och upplever inte de som leder som speciellt pedagogiska. Men Yogobe, det är verkligen en fantastisk tjänst. Och duktiga är dom.

Av naturliga skäl har det blivit Gravidyoga den senaste tiden och de har ett brett utbud av videos med olika längder, allt från 5- 30 minuter. Mina pass ligger oftast på mellan 15-20 minuter vilket känns lagom just nu. Jag har Yogan som morgonrutin och det är underbart sätt att låta kroppen vakna på, gravid som inte gravid. Dessutom tror jag att jag kommer ha stor hjälp av detta vid förlossningen. Med andning och liknande. 🙂

Jag kan inte svara riktigt på hur min kropp har utvecklats runt just detta. Man blir ju inte direkt rörligare som gravid liksom. Men framförallt märker jag en stor skillnad andligt. Mitt fokus har blivit mycket bättre när jag väl gör yogan. Jag är mycket bättre på att vara i nuet och kan njuta av var enda liten rörelse, oavsett hur mycket det kanske sträcker på vissa ställen eller hur oskön en ställning är.

Nu är jag bara i V19 men jag planerar att köra yoga under hela graviditeten ( om jag kommer få behålla möjligheten). Den hjälper mig verkligen enormt mycket!

Ni som har yogat tidigare, har ni gjort det i samband med graviditet? Upplevde ni att det har hjälpt er på ett positivt sätt, genom både graviditet och förlossning?? Vore roligt att höra era tankar kring det!? 🙂

”För mig är perfektion unikheter, det är sanningar, det är äkthet. Och jag har märkt att det är mer och mer av det jag vill följa på mina sociala kanaler idag. Jag är bokstavligt talat trött på den andra sidan av perfektion.”

Jag garvade så mycket när såg den här bilden. Dels blev jag så nöjd med resultatet. Ett seriöst ansiktsuttryck brukar vara något jag sällan lyckas med. Så ansiktet var topp, magen som gosigt vilar på låret, insidan av låret och dess bristningar, snygga underkläder…. och så hittar vi henne. Märta. Min vapendragare. Hon som aldrig lämnar min sida om dagarna oavsett hur många gånger jag lyfter undan henne. Hon tar inte nej som ett svar den , världens bästa kollega. Jag skrattade, samtidigt som jag insåg att det är detta jag älskar. Jag älskar att förmedla det där operfekt perfekta livet till er. Självklart är jag inte mer än människa och uppskattar självklart en och annan bra bild på mig själv. Men till sanningen hör, jag tar sällan så mycket bilder längre. Jag knäpper några och sen får det liksom vara bra. Sen att Märta är med i bakgrunden på bilden är säkert något som hade fått många att inte lägga upp bilden. Den är inte tillräckligt perfekt. Men för mig är den precis det jag vill förmedla. De där små sakerna som sker i min vardag. De där klädhögarna som i stort sätt alltid finns med när jag tar bilder eller filmer från sovrummet till instastory, den där hunden eller katten som i stort sätt alltid sitter vid min sida.. Ja ni förstår. Jag tror verkligen det är något Instagram behöver. Jag tror det är något vi behöver. För det där operfekta perfekta är mänskligt, det är det som sker liksom. Och ja, det är den bilden jag vill förmedla, det jag vill att ni ska få se, hos mig. Med en kroppspositiv twist, såklart <3

När jag tog den här bilden och valde att lägga ut den fick jag inspiration till en text som jag igår delade med mig av på Instagram. En text som jag faktiskt blev väldigt stolt över. Synen på perfektion är livsfarlig idag. Speciellt via sociala medier. Vi har influencers som photoshoppar in sig själva i bilder på broar i Paris, bara för att det passa flödet. Vi har mängder med retuscherade och bokstavligt talat falska bilder som cirkulerar, det är omöjligt att veta vad som är sant eller inte. Det är hur enkelt som helst att förvränga kroppen med en app idag. Bredda lite på höfterna, dra in lite på midjan,  förstora brösten och minska låren. Lätt som en plätt och vips har vi en såkallad ”perfekt” bild av oss själva. Men det är inte vad perfektion är för mig. För mig är perfektion unikheter, det är sanningar, det är äkthet. Och jag har märkt att det är mer och mer av det jag vill följa på mina sociala kanaler idag. Jag är bokstavligt talat trött på den andra sidan av perfektion.

För något år sedan hade jag en helt annan vision om mitt liv. Jag vill verkligen vara någon i Stockholms innevärld och jag avundades alla Influencers som dagligen sprang på trendiga PR-besök och coola event. Jag kom aldrig dit innan jag ändra uppfattning helt kring det. Jag är inte den typiska influencern som springer på events. En rimlig anledning är ju naturligtvis att jag bor i Halmstad och här anordnas inget sånt. Men en annan anledning är faktiskt att jag inte längre vill. Att jag faktiskt inte känner något behov av att vara någon i Stockholms innevärld. Att chanelväskor och kaffelattes inte är min stil ändå och att de där eventen med bubbel och guldkonfetti är något jag mer än gärna klara mig utan.

Istället vill jag försöka förmedla något mer med min roll. Något viktigare liksom. För en influencer, det är jag ju faktiskt. Jag livnär mig på mina sociala kanaler, jag gör reklam för företag. Och jag älskar det. Men jag älskar att göra det på mitt sätt. Hemma i min säng eller i min soffa, med min hund Märta och min katt Elsa som kollegor. I väntan på att min sambo ska komma hem så vi kan laga husmanskost och käka det framför någon serie i soffan. Ibland slinker ju naturligtvis något så trendigt som sushi ner också. Dagarna vill jag fylla med det jag älskar, lära er att älska er själva, umgås med vänner och familj, tärna på mitt sätt, och ja, bara vara! <3 En småläning boendes i Halmstad och hennes helt vanliga, ickeglamorösa liv, det är det jag vill förmedla.

Jag vill använda min influencer roll till att inspirera er att förstå hur grymma ni är. Hur ni duger precis som ni är <3 Jag vill använda min influencer roll till att bjuda in alla att känna sig välkomna, oavsett kroppsstorlek, hudfärg och vikt. Hit är alla känslor välkomna. Visst, jag kanske är mesig som inte tar större ställningstagande i vissa frågor. Då får man tycka det! Men det är inte sån jag är. Jag sköter mitt eget och inspirera er på det sätt som jag vill och på det sätt som funkat för mig en gång. Kroppspspositivitet är för alla, inte bara för vissa kroppsformer. För mig är det mycket viktigt att berätta lite då och då, då jag själv stött på kommentarer kring att det finns regler för att få vara kroppspositiv. Så är det inte här. Här får man se ut hur man vill, känna hur man vill kring sig själv, det är något jag aldrig kommer förminska.

Lite torsdagssnack från mig idag <3 Som vanligt blir jag djup och bara pladdrar på men jag kände väl bara för att utveckla instagrams lilla text igår. Lite så tänker Fia! Puss på er<3

”Jag skulle uppskatta ett inlägg om hur du ser på mat, och hur du håller ett hälsosamt tankesätt kring mat. Hur du tänker när du äter något som är ”onyttigt”, för att hålla ”skuldkänslorna” borta.”

Jag minns att jag oftast hade problem med ångest på helgerna när jag var som sjukast. Den stor frågan var alltid ”VILKEN utav dagarna, fredag eller lördag, ska jag äta godis?” För med den livsstilen jag då hade fick det absolut inte vara båda. Det var mitt mål att hålla tyglarna så hårda som möjligt, vara så strikt som möjligt och följa schemat till punkt och pricka. Under veckorna gick det ju bra. Förutom det faktum att jag hade noll spontanitet och NOLL liv utöver träning, matlådor och jobb, så gick det bra”. Jag var duktig på att hålla mig till reglerna, matlådor och nyttigt och hälsosamt på veckorna och godis( eller annat) en utav helgdagarna.

När jag tröttnade på detta livet, eller ja… liv och liv. Det är inget liv om man mår som jag gjorde och får sån extrem ångest när det kommer till allt som har med mat och utanför ramarna att göra. Men, när jag tröttnade på mitt så kallade liv, så bestämde jag mig bara! Jag vill kunna käka det jag vill. Då pratar jag inte bara pizza och hamburgare och sån mat. Jag pratar om att jag ville kunna äta köttfärs som hade över 10 % fetthalt för att slippa ränna genom hela jävla stan för att hitta mindre-fett- köttfärs. Jag ville kunna äta vanlig pasta istället för bönpasta och jag ville kunna äta en vanlig jävla kladdkaka. FÖR NEJ, det smakar inte alls likadant som när man skapar en sockerfri variant på dadlar och liknande. Jag säger inte att det inte är gott, jag ÄLSKAR RAW-bakning, MEN det smakar inte likadant. Likaväl som att säga att Lindahls chokladbollskvarg smakar som chokladbollar. BULLSHIT! Det smakar strävt och äckligt. PUNKT!


cof

I samband med detta var mina vilja så stark till att må bra att min styrka till detta fick mig att glömma all rädsla. Genom ätstörningmottagningen fick jag hjälp att inte vara rädd för mat och förstå att mat är inte farligt.
Jag har inget behov av att äta skräpmat, godis och chips hela tiden. Men tanken på att jag får räcker. Att det är okej för mig att äta en pizza på en tisdag är egentligen känslan jag ville ha från första början. Det innebär inte att jag vill, men att jag tillåter mig att få äta en pizza när jag vill. Att inte sätta några förbud helt enkelt.

Men att ha ett sunt förhållande till mat kan vara svårt och jag tycker det där varierar. Är man exempelvis utomlands kan det ju bli att man under en längre period äter mat man kanske inte käkar till vardags hemma, och det är helt okej. Likväl som att det under vissa perioder kanske blir mindre hälsosam mat hemma medans nästa period blir mer hälsosam.

Jag tror det hela handlar om balansen. Att finna den där balansen till att kunna äta allt, men inte alltid. Och den balansen är otroligt svår att hitta men i någon ände tror jag ändå att man måste börja. Jag har naturligtvis lite tips till er också, på saker som funkat för mig och som jag kan tänka mig kan vara bra i samband med att man vill få ett mer naturligt förhållande till mat. För kom ihåg det fina du, allt är ju okej att äta, och inget är hälsosamt om du mår dåligt av det, varken fysiskt eller psykiskt. Jag tänker inte så mycket längre. Jag känner min kropp väl och jag vet hur den känner sig om det blivit en period med för mycket skräpmat och liknande. Jag vet också vad min kropp och knopp mår bäst av och det är just att inte ha några förbud!!! Att få lov att äta vad jag vill, när jag vill. Helt plötsligt har jag inget jag direkt suktar efter längre, för jag vet att jag får lov att äta det, om jag vill. Jag älskar all typ av mat. Det som anses som hälsosamt men också det som anses som mindre hälsosamt. Jag älskar allt och därför mår jag som bäst om jag kan få kombinera detta!

 

5 tips på hur jag håller ett sunt tankesätt till mat!

  1. Radera kaloriappar! Dessa appar kommer INTE hjälpa dig att få ett sundare förhållningssätt till mat. Det kommer bli tvärtom, det kan jag lova. Radera samtliga sådana appar och sluta räkna antal kalorier du stoppar i dej per dag.
  2. Förbjud förbud! Så sant som det är sagt! Sluta sätta upp förbud på vad du får och inte får äta. Du suktar efter saker mer om du förbjudit dej själv att äta dom, så är det iaf för mig. Så släpp alla förbud och tillåt dig att äta allt oavsett dag i veckan.
  3. Släng kroppsvåg och matvåg, ja alla vågar! Ja, denna punkten säger si självt mycket. Slut väg din mat, sluta väg dig själv. Du mår inte bättre av att ständigt fokusera på din kropp som en siffra, och du behöver inte veta EXAKT hur mycket köttfärs du har i dagens middag genom att väga den.
  4. Våga släppa på kontrollen! Har du vägt din mat och räknat din kalorier har det förmodligen med ett stort kontrollbehov att göra. Du måste försöka släppa det och framförallt måste du vilja släppa det. Börja successivt att släppa på dina egna tyglar och VÅGA gå utanför den där comfortzonen. Det kommer bli din räddning.
  5. Föreställ dig hur du vill leva dit liv exakt! Hur vill du leva ditt liv? Vill du leva ditt liv med tvång och förbud? Förmodligen inte… Föreställ dig hur du vill kunna leva och hur du vill kunna må i ditt förhållande till både din kropp och din mat. Skriv ner det och påminn dig varje dag. Typ såhär ”Jag vill kunna äta det jag känner för när jag känner för det utan att få ångest över det. Jag vill kunna njuta av en semesterresa utan att ständigt behöva fokusera på vad jag ska äta och hur jag ska äta det och vid vilken tidpunkt. Jag vill leva ett liv som inte är styrt av mat utan kunna njuta av mitt liv fullt ut. ”Etc etc.

 

Sophia Anderbergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!