Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Välmående

Är man någonsin bra nog?

Jag läste ett inlägg på Instagram igår som verkligen satte ord på de känslor jag så länge kännt. Är man någonsin bra nog? Är man inte för smal så är man för stor, är inte röven för liten så är den för hängig eller för slapp, är inte magen tillräckligt platt så är höfterna för breda. Är tuttarna är inte för stora så är dom fan för smår. Och gud nåde oss om rumpan är lagom stor men för hängig, och höfterna ska heller inte vara för smala, men absolut inte för breda heller? Är man någonsin bra nog?

Jag har så länge tampats med känslor kring min kropp, i hela 12 år levde jag med destruktivt beteende till min kropp, i svält, i överätning. Jag har vägt betydligt mer än vad jag gör idag och jag har vägt betydligt mindre än vad jag gör idag. Egentligen så bryr jag mig inte ett skvatt om vad andra tycker om min kropp, jag gillar min kropp, men det är synen på våra kroppar och att det aldrig är bra som får mig att bli så satans förbannad! ”Ja men du är ju smal, du vet inte hur det känns?” eller ”Du har ju kurvorna på rätt ställe!” eller ”Men du som är så snygg har väl inga problem med din kropp?” och ”Du är för smal för att jobba med kroppspositivitet”. Ja, detta är kommentarer jag lever med, inte dagligen men någon gång då och då kastas detta upp i ansiktet på mig. Att jag borde vara nöjd för jag ser ut som jag gör.

Faktum är att jag är nöjd för att jag har valt att acceptera mig själv. Hade jag inte jobbat med mig själv och bearbetat mig själv under så många år hade jag förmodligen fortfarande levt i konflikt med min kropp, i den kroppen jag har nu!

I texten jag läste på Instagram uttrycker hon sig ”Vad fan vet du om vad som är lätt att säga för mig eller  inte!?” En alldeles klockren förmulering enligt mej för till sanningen hör, INGEN vet vad vardera person går igenom i förhållande till sin kropp. Jag har full förståelse för att vi idag lever i ett samhälle där alla kroppar långt ifrån accepteras, det fettförakt som råder och hur sjukt smal bilden av den perfekta kroppen faktiskt är. Som jag skriver, inget är ju någonsin bra oavsett hur mycket vi försöker passa in, hur mycket vi försöker fixa och dona för att vara tillräckligt bra.. För vem? Jo, det skeva samhället.

Till sanningen hör att jag vet hur det känns. Jag har levt i en betydligt större kropp en nu, en kropp som jag avskydde, som jag hatade. Jag har levt i en kropp som vägt betydligt mindre än nu, som jag också hatade och som jag föraktade något fruktansvärt. Jag har vägt både mer och mindre än nu, och det va inte förens jag landade, sökte hjälp för mitt skeva beteende, som jag fattade, att jag duger som jag är. Jag behövde inte siffran 65 på vågen för att trivas, jag behövde acceptera vem jag var! Jag vet hur det känns att leva med en kropp, känslan av att vilja skära av fettet från kärlekshandtagen med kökskniv, jag vet hur det känns att alltid känna mig fel, ful och otillräcklig.

Bilderna nedan visar vad min kropp fått gå igenom mellan åren 2012-2015! Vi pratar alltså om konstanta destruktiva handlingar och tankar, ett sån fruktansvöet vidrigt självhat, bantning, förbud och ångest. På den senaste bilden vöger jag det minsta jag någonsin vägt i vuxen ålder. Målvikten 65 kg va nådd! Vill ni veta hur jag mådde? Sämre än någonsin! Jag var mindre, jag vägde mindre, ändå var jag inte accepterad, varken av mig eller samhället. Jag skulle och behövde ha mer synliga muskler, mer tonad mage och lår, mindre rumpa ( den var nästan helt borta). Jag hade kämpat  så jävl länge efter den acceptansen, den kom inte ens när jag var som smalast!

Det är därför det är så otroligt jävla viktigt (rent ut sagt) att ALLA kroppar får synas. Att alla bilder utan filter, alla bilder utan smink, alla bilder där celluliter, valkar och bristningar syns. Ingen ska någonsin behöva kommentarer om hur tjock man är och att man borde banta. Men ingen ska heller behöva höra kommentarer som gud vad du är smal, äter du inte ordentligt? Förstår ni hur jag menar. Alla är vi lika mycket värda i ett samhälle som vill berätta för oss hur sjukt ovärda och dåliga vi är.

Därför det är så extremt viktigt för mig att betona att jag aldrig jobbar för att EXKLUDERA någon, jag jobbar för att INKLUDERA! ALLA kroppar, tjock, smal, kurvig, rak, rund, lång, kort, svart, vit, brun eller någon av alla livets färger och former! INKLUDERA ALLA KROPPAR. Samhället behöver det. Vi behöver se ALLA kroppar i medier. Vi behöver se kroppar med celluliter, och vi behöver se dom utan. VI behöver se kroppar med båda stora och små bröst, vältränade rumpor och hängiga rumpor. Vi behöver se personer utan smink och utan filter oavsett kroppsform och storlek. Vi behöver alla! För att bryta normen behövs ja, ALLA!

På bilderna nedan ser ni mig idag! Minst 10 kg tyngre än när jag vägde som minst! Någonstans mitt i mellan dessa bilder ovan. Inte pga utav min storlek eööer kroppsform, pga att jag under två års tid gick i kbt för min ätstörningar, lärde mig att allt sitter i acceptansen! Att acceptera att jag är jag! Jag kallar mej ingenting, jag är ingenting mer ön mig själv, FIA! Alla kan känna acceptans i sin kropp oavsett kroppsform. Nu behöver bara samhället acceptera våra kroppars olikheter också och för det behövs ALLA!

För att citera @heltenkeltfrisk och inlägget som inspirerat mig säger jag; ”Jag har en kropp, precis som alla andra. Varför ska någon kropp vara bättre eller sämre i något sammanhang överhuvudtaget? Kan vi inte bara välkomna all form av motstånd mot normer, krav, hets och press?”

Kan vi inte bara välkomna alla som värdefulla personer, alla som vill visa sina rätta och äkta jag!? Det är lösningen, vill jag tro, lösningen för att samhället snart ska acceptera alla kroppar!

Följarfråga: Hur gör jag min Yoga?

Godmorgon kära ni! Hoppas ni haft en riktigt härlig start på helgen! Gårkvällen spenderades i soffan, med den största godisskålen och Idol. Jag gillar egentligen inte Idol och tittar väldigt sällan på det. Men sambon ville kolla på en av deltagarna och rätt som det var var man ju fast för hela programmet 😉

Idag förbereder vi för kalas, Rasmus systerdotter Alea fyller 3 och det ska såklart firas. Har fixat den sötaste lilla presenten till henne 😉

Ni är många som fortfarande frågar om Yogan jag kör. Så roligt att ni är så intresserad av Yoga och just mina Yogapass. Jag kör ju inga pass med instruktör eller bakom Youtubepass. Jag känner mej helt enkelt inte bekväm att köra ett anordnat pass och Youtubevideos stressar mej då det går så satans snabbt. Dessutom kombinerar jag meditation/mindfulness och Yoga när jag kör med en kombo av stretch och styrka och jag älskar mina egna pass 😉 Men kanske i framtiden att jag går på några pass med instruktör, när jag känner mig redo.

Jag har gått på några pass några gånger och även tittat på Yputubevideos innan för att lära mig vissa rörelser. Sen har jag också varit inne på olika hemsidor där de beskriver Yogaövningarna i bildform. Utefter det samt utefter min dagsform och hur kroppen känns sätter jag ihop mina pass 🙂 Jag ställer ingen klocka utan kör så länge jag känner och vill 🙂 Underbart skönt är det. Det tar lite tid att komma in i det MEN när man väl gör det… jag lovar er, ni kommer älska det!

Här hittar ni flera Yogapositioner med olika svårighetsgrader, kolla på dem samt kolla på lite Youtubevideos utan att utföra övningarna, mest för att lära er, och testa sedan att sätta ihop er egna pass.

Hoppas ni förstår lite mer utförligt hur jag gör nu och att ni finner mina tips bra 😀 och naturligtvis hoppas jag att ni kommer älska Yoga lika mycket som jag gör 🙂

 

 

Yoga, ett superbra självkärlekstips!

Hej kompisar! Först och främst, stort tack till alla ni som kommenterat i mitt föra inlägg med tips på bra bloggar att läsa. Jag ska kolla in samtliga tips och se vilka jag fastnar för 🙂 och tack snälla för alla fina komplimanger angående min egen blogg också. Det gör mig enormt glad att ni tycker att min blogg är jordnära och faktiskt hjälper er 🙂 TACK!

I morse körde jag mitt första riktigt grymma Yogapass på länge. Alltså helt seriöst, det är längesen jag var så närvarande som då. Andningen hängde med perfekt, jag var på Bali, jag var här, jag var glad… Wow, vilken känslan. Det var så jag kunde höra djungelljudet från villan vi bodde i på Bali, jag kunde känna havsdoften. Riktigt häftigt vad andning/meditation och yoga kan göra.

En rolig grejj som jag verkligen uppskattar är att köra Yoga i underkläder. Okej, nu tänker väl ni, hur kul kan det va? Faktiskt otroligt befriande. Man får se sin kropp i alla dess vinklar, kanske en mage som putar ut över troslinningen, en mage som kanske korvar sig eller inte korvar sig när man sitter…. Jag tror detta är ett ypperligt sätt att bli bekväm i sin kropp och därför ett jättetips från mig. Kör ni Yoga? Kör i underkläder! Kör ni inte Yoga? Börja, och kör i underkläder. Yoga är en träningsform som skulle göra världen till en lite bättre plats om fler gjorde! Verkligen. Och grym träning är det också.

Jag kör ju alla min pass på egen hand. Det vill säga, inga yogavideos på Youtube eller klasser. Jag kör det på mitt sätt och det blir en kombination mellan mindfulness, meditation, stretch och träning. En perfekt kombo. Jag ställer ingen klocka, jag kör så länge jag känner för det, idag i hela 40 minuter utan att ens reflektera kring klockan. Underbart skönt.

Så, så startade jag min vecka. Hur startade ni er? <3

 

”Hur känner du av ångest rent kroppsligt? Vad gör du för att mildra din ångest?”

Heeej kompisar. Hoppas ni har en utmärkt torsdag. En annan sitter här och dofta ljuvligt från en utav Rituals insmörjningskrämer. Jag är nyskrubbad, nyrakad och ny insmord. En så skön känsla.

Som jag tidigare nämnt älskar jag ju när skickar frågor till mig. Ibland svarar jag på dem privat, ibland hänvisar jag er till kategorin Välmående här på bloggen där jag samlar alla inlägg jag skriver om ångest, kroppen, ätstörningar, ja… rubbet! Men i vissa fall är frågorna återkommande och då vill jag göra ett inlägg om just det. Och ni är alltid anonyma, jag svarar helt enkelt på frågan till er all. Och vad jag har förstått det som så uppskattar ni dessa inlägg otroligt mycket? 🙂

Idag ska det handla om ångest. Då psykisk ohälsa och ångest är något som blivit otroligt vanligt anser jag ämnet väldigt viktigt att prata om. Jag har levt med ångest sen jag var 10 år gammal, till och med innan dess tror jag. jag har alltid varit en orolig människa. Funderat, grubblat och tänkt en massa och en person som alltid har haft mycket känslor. Känslor som man inte kunnat sätta fingret på som barn. Ångest är ju en sån känsla och även om man är vuxen är det jättesvårt att sätta ord på känslan och beskriva den för andra. Jag tror också att ångest känns olika för olika personer samt kan upplevas på olika sätt. Men jag tror att alla kan vara överens om att det är en tryckande känsla av oro, något som man känner tydligt i kroppen men som man inte riktigt kan identifiera.

Hejsan. Jag vet att du ibland fortfarande lider av ångest. Hur känner du av ångesten rent kroppsligt? Vad gör du för att mildra den? Jag lider själv av hälsoångest och lider av ångest mest hela dagarna och sedan får jag inslag av panikångest någon gång per dag. Jag vet att mitt problem är att jag hela tiden känner efter kroppsligt och det hindrar mig i vardagen. Det skulle vara så skönt att höra hur det är för nån annan med ångest, hur den hanterar situationen. Det pratas alldeles för lite om detta. Jag önskar att det pratas mer om det då jag känner mej så otroligt ensam i detta i elände. 

Först av allt, INGEN ska känna sig ensam i sina ångestkänslor. Det är vanligare än vad man tror och därför känner jag, precis som du, att detta är jätteviktigt att prata om. Ju mer ni frågar, desto mer kan jag besvara och desto mer förstår ni att ni aldrig är ensamma i att känna detta! <3

För mig går min ångest långt bak i tiden, som jag skrev tidigare, redan i 10 års ålder. Sen dess har jag besökt jag vet inte hur många psykologer och kurotorer genom åren för att få bukt på de ”konstiga” känslorna jag har känt. Min ångest har tagit sig form i olika skepnader. Det har varit i oro kring mina nära och kära, generell oro, separationsångest, ätstörningar, ångest för vissa arbetsplatser… Ja, jag tror ni som lider av ångest förstår hur jag menar med dessa skepnader.

För mig har hjälp alltid varit ett alternativ, även som liten. jag har aldrig skämts för att ha gått hos psykolog, heller aldrig tyckt att det varit pinsamt de gånger jag har fått lämna klassrummet för att rusa ner till kuratorn på skolan mitt i en panikångestattack. Jag har heller aldrig skämts de gångerna jag gråtit i min separationsångest till min mamma som jag led av enda upp i 16 års ålder. Man ska aldrig skämmas för sina känslor. ALDRIG! En annan sak att komma ihåg också är att ensam ALDRIG är stark. Det finns hjälp att få, och den hjälpen ska tas om man inte mår bra. <3

 

Beroende på de olika faserna jag gått igenom i livet har jag fått olika sorters hjälp men den bästa hjälpen tror jag var den hjälp jag fick på ätstörningmottagningen i form av KBT. Där fick man prata av sig men också jobba otroligt mycket själv hemma. Man fick vägledning och uppgifter på vad man kunde göra för att hantera sina känslor och agerande på sina känslor. För känslorna är det aldrig något fel på, det är hur vi agera på dem och vad vi väljer att göra åt dem som kan vara svårt att veta och hantera.

Efter flera års lärande, jobbiga perioder och otroligt mycket oidentifierade känslor har jag nu kärt mig hur jag ska hantera dem. Efter många år av hopp att ångesten kommer försvinna har jag insett att den förmodligen aldrig kommer det. Det handlar helt enkelt om att göra ångesten till sin kompis, till en del av dej, och lära sig att hantera den. Men aldrig kväva den. Att acceptera den är det första steget.

Vad gör jag för att mildra min ångest!? 5 tips som kan hjälpa!

  1. Sök hjälp! detta är otorligt individuellt men som jag skrivit innan är jag verkligen för att söka hjälp. Jag tror alla skulle må bra av att prata med någon och höra någon berätta lite verktyg för hur man ska hantera vissa känslor i livet, speciellt vi som lever med ångest! Att söka hjälp är ett steg i rätt riktning och jag skulle verkligen överväga att göra det om man lider av ångest!
  2. Acceptera ångesten! Det är ingen idé att försöka låtsas om den. Kommer den så kommer den. Du kanske inte vet vad som framkallar den men det spelar ingen roll. Din ångest är inget du behöver skämmas för. Acceptera den som en del av dig och låt den komma.
  3. Kom fram till vad du behöver! Vad behöver du när ångesten knackar på dörren? Jag tar alltid en dag off de dagarna jag vaknar upp med ångest! Jag tillåter mig att göra det min kropp känner för. Sovmorgon, något gott till frukost, sova, kolla film, serier. Jag stänger av sociala medier och messenger och går liksom in i mig själv och prioriterar bara mig. Ångest är också en sjukdom hörrni, en sjukdom som kanske inte syns men som känns. Något man kan sjukanmäla sig från jobbet för om man behöver det!
  4. Mindfulness/Meditation! Detta är något som hjälpt mig enormt mycket. Idag kan jag styra mycket av mina tankar och känslor med hjälp av bara andning. Mindfulness är verkligen ett fantastiskt verktyg. I början klarade jag inte mer än att sitta ett par minuter. Idag somnar jag med hjälp av avslappnande ljud och andningen. Det finns mängder med appar för detta, sök bara på Mindfulness. Jag rekommenderar att köra guidade övningar i början där någon pratar och berättar hur du ska göra. Till slut kommer du lära dig att köra själv. <3
  5. Skriv! Om det så är i små lappar, dagbok, anteckningsblock eller i en blogg att dela med andra. Skriv! När känslorna kommer. Skriv. Det hjälper dig att lugna ner ångesten och fokusera på att skriva. Det kan rädda dina tankar från att fara iväg helt och hållet, vilket de lätt gör när det handlar om ångest!

Jag hoppas ni tycker inlägget är bra att ni har användning för mina tips. Ge gärna feedback på inlägget <3 Det skulle göra mig superglad!

Svar på frågestund om ätstörningar, självkänsla, självkärlek etc – Del 3!

Heeej fina ni! Jag vill börja med att säga megatack till den fina responsen jag fått kring gårdagens inlägg. Det betyder mycket för mig att ni uppskattar denna typ av inlägg då de ligger mig varmt om hjärtat. Genuinitet och äkthet är väl bland det bästa som finns, eller hur? Därför är det extra viktigt att inte glömma att alla är människor med känslor 🙂 Största kramen till er alla. Tack för att ni är ni!

Nu hörrni, är det dags för sista delen av frågestunden jag hade här i förrförra veckan. Älskar när ni stället frågor så fortsätt med det. Är det något jag märker är återkommande tar jag gärna upp frågan i ett helt blogginlägg så ni alla får ta del av den 🙂

Q:

Hej finaste Fia =) du är då grym och sprider så positiv energi heja dig! Jag har en fråga som gäller mitt barn på 12 år, hen har gått upp en hel del i vikt och trivs inte jättebra med sin kropp, men i övrigt en glad och positiv prick. Har du tipps på hur jag kan aktiverat hen utan att skapa dåliga tankar som fokuserar på vikt, utan på hälsa. Är en hel del stillastittande, dataspel för alla kompisar de flest har sluta på deras aktiviteter. Jag vill skapa lustfylld aktivitet, försökt med fotboll, innebandy osv men eftersom ingen kompis vill hänga på så är de inget som lockar tyvärr. Hen vill träna på gym, men då måste jag vara med, och gör de gärna men vill liksom få dem röra på sig själva komma ut. Pokemon är såå ute nu tydligen fick ja höra haha 😀 så den gick inte heller. Tar gärna emot tipps om du har =) kram

A:

Heeej fina du! Åh jag förstår problematiken men jag blir så otroligt glad att du väljer att se det på detta viset. Det  är så jag ser på det och det är så jag vill att mina barn ska se på det. Motion för att må bra och leva länge, inte för viktminskning som fokus. Våra barn är ju otroligt stillasittande idag. Har hen några intressen som man kanske kan anamma? Dans är ju en superhärlig motionsform om man gillar det. Stark sammanhållning och lätt att få nya vänner. Annars kan man ju hitta på någon form av lek, där det involverar cykling eller promenad med olika utmaningar där det kanske väntas en belöning eller ”skatt” i slutet. Annars tänkte jag mej alla dessa trampolinparker som nu öppnat, Freemovr och Yoump för att nämna några. Det ska ju vara fantastiskt kul, något jag själv vill hitta på. Alternativet är ju också att ni gör det till en grejj, ni två. Träning tillsammans, antingen gym eller ute i naturen 🙂 Hoppas du fick lite nya tankar och idéer. Jag tror det är viktigt för barnen att få vara med oss när vi utför diverse aktiviteter. Det får intresset att väckas hos dem, vill jag tro 🙂


Q:

Hei!
Først vil jeg bare si tusen takk for at du er du. Elsker din blogg og instagram. Jeg er dessverre overvektig og trives ikke i min kropp. Det er viktig for meg å gå ned i vekt, men det skaper så mye stress. Tenker konstant på kropp og mat. I dårlige perioder overspiser jeg alt jeg kommer over og går opp i vekt. Vil ha et normalt forhold til mat. Nå veier jeg mer enn noen gang, over 90 kilo. Jeg vil gå ned i vekt uten stress, men hvordan?

A:

Heeej fina du. Åh tack snälla för dina fina ord, det värmer verkligen <3 Jag förstår hur du menar, att ha en trivselkropp där man trivs och känner sig bekväm. Det du behöver göra är att ta bort vikten i från det och satsa på må bra. Jag tror att det är tankarna på viktnedgång och vikten som kanske gör att du blir stressad, stämmer det? I så fall tycker jag bara att du ska sluta bry dig om vikten helt och hitta en livsstil som du trivs med. Ett sätt att motionera som du trivs med och att ha i huvudet att man kan äta allt men med balans.


Q:

Hej!
Vill börja med att säga att jag tycker du är grym 🙂
Sedan till min fråga; hur balanserar du kroppspositivismen med hälsoaspekten (både fysisk/psykisk)? Don’t get me wrong, jag är väldigt FÖR alla er inspiratörer i sociala medier som betonar att hälsa och välmående inte sitter i skalet utan på insidan. Men, eftersom jag själv tycker det ibland är svårt att balansera detta med att äta tillräckligt sunt för att må bra och på det sättet visa självkärlek till sin egen kropp, så skulle jag gärna höra dina tankar om ämnet!! Hoppas att du förstod frågan, även om den var lite otydlig.. 😉 Tacksam om du ville svara på den!
KRAM! <3

A:

Heej fina du! Tusen tack, vad glad jag blir att du uppskattar det jag gör 🙂 Ohhhh vilken rolig fråga! Jag förstår precis vad du menar. För mig handlar det om självkärlek inifrån och ut, och det innefattar motion och hälsosam mat. Motion är för mig superviktigt i mitt kroppspositiva liv. Dels är det viktigt för kroppen men psykiska aktivitet, men lika viktigt är det för vårt psykiska välmående med just träning.

Jag tränar och äter bra för att leva länge. Men inget är ju hälsosamt om man i samband med detta mår dåligt psykiskt, eller hur? Därför behöver man hitta den där balansen som du också nämner. För mig hjälpte det att helt sluta förbjuda mig själv saker. Förr hade jag en dag i veckan då jag fick äta ”onyttigheter”. Då kunde jag varje dag sukta över godis och sötsaker och kunde riktigt längta till lördag för att få äta idag. Idag får jag äta godis när jag vill, då är det helt plötsligt inte roligt att längta efter det längre och helt plötsligt är jag inte alls sugen på det i den bemärkelsen som jag var innan. Jag tror man kan äta allt men inte alltid. Att man kan äta allt, med måtta. Hälsa är ju även att stimulera sina psykiska begär, eller hur? För mig är hälsa absolut att käka smågodis en lördags kväll (eller vilken kväll som helst) likväl som att motioner/träna och käka hälosam mat. Jag tror att vi gör det svårare för oss än vad det egentligen behöver vara. Allt med måtta, så enkelt är det egentligen.

Sophia Anderbergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Jannike Ebbing
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Sara Che
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson