God förmiddag kompisar! Och välkomna till en bra mycket gladare blogg med betydligt mer energi idag. Tack för det. Ibland måste man bara få ha de där rövdagarna och faktiskt acceptera dem för vad dem är. Tillfälliga 🙂

Tisdag igår och vi gick in i vecka 30. VECKA 30!? Ja, nu springer verkligen tiden iväg. Dagarna till BF blir bara färre och färre och ja… vad ska man säga… Jösses vad tiden springer iväg. Känns som det var nyss jag berättade för er om graviditeten, men det är liksom 3 månader sen nu. Helt galet.

Idag skippar jag listan för där är inte så mycket som har förändrats. Däremot ska ni få en liten update om mitt mående och hur allt känns just nu. 😀

Jag har verkligen haft en fantastisk graviditetet och inte haft mycket att klaga på hittills. När folk uttryckt sin frustration över graviditeten och hur de bara önskat att bebisen ska komma ut har jag inte kunnat relatera riktigt.. förens typ i helgen. Då hade jag väl mitt första gravid-breakdown skulle man kunna säga. Jag kände frustration och nästan lite obekväm. Nästan inga kläder satt snyggt, ryggen värker, det har börjat kännas tungt och jag blir allt mer orörlig och benen och fötterna har börjat svullna. Jaaa, här var första gången jag kände att det inte alltid är så glammigt att vara gravid. Som sagt, min graviditet har varit som på räls hittills, jag har knappt haft några krämpor, jag har känt mig fortsatt smidig och rörlig, har kunnat träna och röra på mig som jag vill men nu, ja nu börjar det känns lite tyngre och jag börjar känna av delar av kroppen jag kanske inte gjort innan. Vilket känns rimligt och helt jäkla naturligt.

Jag har även, vissa kvällar där det varit stressiga dagar, känt av värkar i magen vilket känns som ett tydligt tecken på att det är dags att varva ner. Man vill ju inte att det ska sättas igång redan. Några fler veckor får det gärna dröjja (självklart så länge som möjligt)!

Och så mitt i allt detta då, är det så enormt mycket känslor. Jag landar mer och mer i det som komma skall för varje dag som går vilket är så sjukt häftigt. Under tidigare veckor har jag inte känt mig speciellt trygg i allt detta, men nu, nu börjar jag känna mig trygg och ja redo.. Kroppen är ju helt sjuk på det sättet. Den gör så mycket av jobbet åt en hela tiden och de där 9 månaderna är nog inte bara till för bebisen utan även för mamman som mentalt ska förbereda sig på att bli just mamma.

Så mitt i detta break-down jag hade i helgen stannade jag upp och tittade på några fantastiska bilder som Rasmus tagit på Asia spa i helgen och blev helt lugn, helt tyst! Hur cool är inte kroppen!? Den skapar något så otroligt coolt, en männsika, ett nytt liv. Helt plötsligt kändes de där krämporna och det där jobbiga som det mest naturliga och självklara i världen och självklart är det värt det, det är värt allt. Jag sköljs av tacksamhet, varje dag, över att få genomgå detta. Och jag är så jäkla glad att jag kan få mig själv att känna detta bara genom att stanna upp.

Det får vara jobbigt och man får klaga och gnälla om det behövs. Det får vara en påfrestning. Men det viktiga är att i slutet ändå skicka över tacksamhet till kroppen för det den gör. Det är okej att känna tyngd och som att styrkan liksom sviker oss ibland, som att kroppen sviker oss. Men där och då är det också viktigt att hitta tillbaka till sanningen, det faktum att kroppen är ascool. Mitt i allt det jobbiga är den där påminnelsen just det rätta.

Lite tankar från mig, det jag är bäst på att förmedla här på bloggen känner jag, min ärlighet. Jag vägrar att låta er tro att allt är sådär unicornrosa med såpbubblor hela tiden. För så är inte mitt liv och jag tror verkligen inte att någons liv är så, oavsett hur gärna man vill få alla att tro det. Det har kanske inte varit så puttignuttigt kring min graviditet här på bloggen men det grundar sig i att det inte är sån jag som person. Jag förmedlar mina känslor till er och det vill jag fortsätta göra <3 Alla graviditer är olika, alla känner olika och upplever den olika. Det är därför det är så fascinerande på alla sätt och vis. Vissa trivs inte alls i graviditeten medans vissa älskar det. Jag älskar det verkligen och har många gånger känt att Lillis mer än gärna får stanna där inne, att jag vill bli en elefant och vara gravid för alltid för detta är så satans coolt. Men nu, nu börjar även jag gå in i tredje och sista fasen av detta, förbereda mig på ankomst. Och ja, jag börjar känna mig redo ankomst nu, jaaa, så jäkla redo! <3