Förlossningsberättelse – Text och bild

*Varnar för ärligt inlägg om förlossningen*

Godmorgon fina ni! <3 Här sitter jag, klockan är just nu 08:13, altandörren är öppen, fåglarna kvittrar, det är sommar och 21 grader varmt redan. Sveriges nationaldag och många är lediga. Vilken underbar dag att hålla ledigt på, jag hoppas ni får njuta ordentligt av solen, kanske på stranden eller någon annan härlig plats.

Själv sitter jag här med min förlossningjournal framför mig och har fått läsa den flera gånger, om och om igen. Det känns så sjukt långt bort men ändå fortfarande så nära, så att jag nästan kan ta på den. På lördag är det liksom 1 månad sen. 4 veckor sen jag upplevde det värsta men också det häftigaste någonsin. Vår lilla Ingrid blir liksom 1 månad gammal. Tiden, lugna dig lite. Det ä fortfarande så svårt att in att hon är vår. Det känns fortfarande som vi har henne på lån men jag blir lycklig när jag påminner mig själv om att det inte är så. Hon är ju här för att stanna.

Som sagt, jag sitter med min förlossningjournal och går igenom allt som hände  där mellan den 9 maj och 11 maj. Idag är det ju faktiskt 1 månad sen allt började. För det blev ju inte riktigt so jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. Men jag är glad att jag hade en så positiv inställning till förlossningen från början. Hade jag vetat att det skulle bli såhär för mig hade jag varit livrädd under hela graviditeten och det är jag så glad för att jag inte var. Den positiva inställningen jag gick in med hjälpte troligtvis mig, även om jag inte kunde känna det just där och då. Jag har nämligen aldrig känt mig så svag och hjälplös i hela mitt liv. Helt utlämnad till smärtan på något vis och det var verkligen så mycket värre än vad jag hade förväntat mig. Naturligtvis har jag förstått att det gör ont att föda barn. Men det är helt omöjligt att förklara hur ont det faktiskt gör för någon som inte upplevt det. Och ändå är det helt omöjligt då en förlossning är totalt olik från person till person och hur man upplever och hanterar smärta. Vissa tycker det är lätt som en plätt medans andra, som jag, upplever det som det tuffaste och värsta någonsin.

Men här sitter jag, och det är ju det som är så jävla coolt. Man klarar det. Även om man tvivlar på sig själv tusen gånger om just där och då så klarar man det. Och efteråt känner man sig som den starkaste i världen, det gjorde i alla fall jag. För belöningen man får för allt slit, när denna lilla personen kommer upp på bröstet, är obeskrivlig. Helt underbar och helt omöjlig att beskriva med ord.

9 maj 2019

För mig började allt runt lunch på torsdagen den 9 maj. Jag som tidigare haft mycket förvärkar märkte först ingen skillnad och tänkte inte så mycket. När värkarna sedan började komma mer regelbundet förstod jag att det satt igång. ÄNTLIGEN! Jag ringde hem Rasmus från jobbet runt 14 då jag hade värkar ungefär va 20 minut. Här var Pilatesbollen underbar och andningen gick prima. Proyflaxkursen var till  stor hjälp genom hela förlossningen.

Framåt kvällen blev värkarna allt tätare och den mesta tiden spenderades i duschen. När jag hade 3 värkar var 10 minut ringde vi upp till förlossningen och de ville att vi skulle komma upp. Både jag och Rasmus var vid detta laget så otroligt förväntasfulla och peppad. Som jag längtade efter hela den här händelsen.

Väl uppe på förlossningen visade det sig att jag inte var öppen något men att jag hade ett väldigt högt blodtryck. Så jag och Rasmus fick stanna över natten för bevakning och blodtryck och bebis. De rullade in en säng till Rasmus och jag fick en sovdos för att kunna sova lite. Vilken personal den har på förlossningen i Halmstad, helt jävla fantastisk! Världens största eloge till dem!

10 maj 2019

Efter kontroller blir vi hemskickad då det ännu inte hänt något under natten. Jag var fortfarande i latensfas. Tror vi åkte hem runt 11 för att fortsätta ta värkar och för att vila upp oss inför vad som skulle komma. Runt 18:00 hade jag återigen väldigt täta värkar och runt 20:00 åkte vi in till förlssningen ännu en gång. Här minns jag att jag sa till Rasmus ” Nu måste jag vara öppen runt 7 cm, det bara måste vara så”. Vi kommer in till förlossningen och de kontrollerar mig. 2 cm var jag öppen! 2! Vafan kroppen, kom igen.

Här bröt jag ihop hörrni. Jag hade haft värkar, starka värkar i över 1 dygn. Jag minns hur jag satt i duschen uppe på förlossningen och bara grät. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle fixa detta. Mamma peppade mig i telefonen och Rasmus, min älskade Rasmus med det mest fantastiska stöd man kan tänka sig, satt bredvid och masserade, duschade och peppade mig. Åh, jag minns hur jobbigt det kändes. Och det kändes som jag hade så jävla långt kvar. men ja, vafan ska man göra. Ut ska ungen och det var helt enkelt bara att tagga till. och det minns jag att jag gjorde. Så Fia, nu kör vi!

Klockan 22 fick jag bada vilket var underbart skönt. Rasmus satt bakom och masserade axlar och huvud och jag kunde njuta lite till och från mellan värkarna. Enligt journalen badade jag i en timme och när jag kom upp var jag öppen hela 3 cm! Hejja 😛 I samband med detta fick jag börja med lustgas när jag väl kom tillbaka i mitt rum. Lustgasen var grym. Själva smärtan tar den inte bort men den hjälper till att fokusera på annat samt underlättade andningen tycker jag.

11 maj 2019

Tro det eller ej men jag tog faktiskt Epiduralen. Japp, när jag var öppen 4 cm klockan 01:00 på natten frågade barnmorskan om jag ville ha den. Jag som känt mig livrädd för epiduralen blev rekommenderad att ta den då jag haft ont och hållt på så länge. Den skulle hjälpa mig att slappna av lite. Sagt och gjort, med mycket lustgas och en konversation med narkosläkaren hurvida jag ska gifta mig med Markus Rosenberg i Mff satte dem EDAN och hörrni, det var inte alls så farligt som jag förväntat mig. Nej, inte alls i förhållande till den smärta man redan känner. Och välkommen till himmelriket. Alltså, helt plötsligt blev jag människa igen. Jag kunde föra en normal konversation, jag kunde vila, jag kunde tänka klart. Det var en sån enorm befrielse.

Runt 05:30 var jag öppen 5 cm och strax efter 06 fick de sätta värkförstärkande dropp då EDAN gjorde sammandragningarna oregelbundna och processen långsam. Vid 07 fyllde de på EDAN men nu tyckte jag inte den gjorde så stor skillnad längre då jag börjat känna av trycket neråt och det upplevde jag nästan som värre än värkarna.

Efter jag vet inte hur lång  stund på pilatsebollen har tiden lyckats gå och runt 11:20 börjar jag få krystvärkar och 11:56 är hon äntligen ute. Sisådär 48 h senare och efter de tuffaste dygnen i mitt liv. Men hon va där! Äntligen.

Jag minns såväl hur jag frågade Rasmus va det va för någon lite person där nere. Rasmus tittade efter och kollade på mig och sa med tårar i ögonen ” Älskling, det är en liten Ingrid!”. Åh jag visste det! Min lilla tjej som jag hade haft känslan av att det skulle vara hela tiden. Och när jag sen fick se henne va det bara så självklart. Självklart va det hon som härjat och bott i magen hela tiden.

Trots 2 tuffa dygn fick min förlossning ändå 10/10 möjliga för WOW, personalen, upplevelsen, allt. Allt gick bra och vi fick ut en alldeles perfekt o h frisk lite flicka helt utan komplikationer.

Och efter 25 minuter kom även moderkakan ut. Efter prat om operation, akupunktur och lustgasrus kom den äntligen ut av sig själv. Tacksamheten jag kände över att slippa operation går ju inte att beskriva heller. Tack för det hörrni.

Så hörrni, jag vet inte alls hur jag lyckas förmedla denna omtumlande händelse. Förvirrat förmodligen och då är det rätt. Det var förvirrat men ändå så jäkla självklart när allt väl var över.

Nu är hon snart en månad och jag kan bara inte tänka mig ett liv utan henne. Plötsligt förstår jag varför min mamma ibland varit så jobbig och tjatat. Man vill bara väl, man vill bara gott och att dessa personerna ska få må så bra som möjligt <3 Kärlek har fått en ny betydelse, den är så jäkla starka att ord inte kan beskriva. Min lilla tjej.

Det var det värsta någonsin, men också det coolaste, häftigaste och mest berörande någonsin. Det är värt det, alla dagar veckan. <3

Och Rasmus, min älskade Rasmus, fy få vad grym han var! Han fick beröm av personalen för att va så otroligt stöttande och peppande. Han tog mej på fullaste allvar och vi var det grymmaste teamet man kan tänka sig! Tack älskling! Tack för att du gett mej det vackraste någonsin och för allt ditt stöd!

 

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
19kommentarer
  • Hej! Jag har inte läst din förlossningsberättelse förrän nu då jag inte ville läsa eller höra om ngn annans förlossning innan jag själv gick igenom en. Jag började gråta när jag kom till ” älskling, det är en Ingrid”. Så fint!! All lycka till er!❤

    Karolina 2019-10-03 12:50:19
    Svara
  • Så fint att få läsa din berättelse!
    Hur långt gick du över tiden?
    Sprack du inget alls eftersom det gick så många timmar? Inga stygn?
    Hur mkt vägde hon och hur lång var hon?
    Jag är gravid i v 24…jag fasar inför att klämma ut en gigantisk sumobebis! Min pojkvän har tydligen generna för det… ?

    Madelene 2019-06-09 23:20:53
    Svara
  • Åh vilka flashbacks man får ? så jäkla grymt kämpat och även till er i kommentarerna som har hållt på i flera dygn. Kan inte tänka mig hur uttröttande det måste vara.
    Mina båda förlossningar har båda tagit typ 13 timmar, lustigt nog då den första startade spontant och den andra var en igångsättning. Andningen ? TENSapparaten ??? Pilatesbollen, lustgasen och edan ? Och så nån jäkla urkraft som brölade ut andra barnet när jag fick vägledning och äntligen fattade hur jag skulle krysta. Ta hand om er alla grymma mamas!

    Cecilia 2019-06-07 12:00:07
    Svara
  • Åh, wow! Så häftigt att läsa, så grymt jobbat.
    Vår lilla tjej är fyra månader i morgon och jag känner igen min väldigt mycket i dina känslor och ditt förlopp. Det gick dock lite snabbare för mig och jag kunde inte ta EDA pga att jag haft ont i ryggen mycket innan..
    Mina värkar satte igång natten mellan onsdag och torsdag, när vi kom in till förlossningen på torsdagsmorgonen var jag öppen 2 cm och det var en hemsk känsla. Bebisen (som visade sig vara en tjej ?) kom sen fredag kväll, så jag behövde ju inte vänta riktigt lika länge som ni. Men fick också värkstimulerande och så gick krystvärkarna på 26 minuter.

    Känns dock helt orimligt att jag fött henne? Att hon är vår dotter? Att HON rörde sig och gjrode kullerbyttor och hickade i min mage?

    Linnea B P 2019-06-07 10:46:53
    Svara
  • Åh! Jag har två barn sedan innan och två totalt olika förlossningar bakom mig! Den första på 72 timmar och den sista på dryga 5 timmar! Inte svårt att förstå vilken som var lättast! Nu är jag gravid med vårt tredje barn och jag gråter floder av din berättelse! Är så känslig och gråtmild! Det är en helt fantastisk upplevelse men samtidigt vet man ju aldrig vad som komma ska! Ser fram emot nästa förlossning med skräckblandad förtjusning! Så glad över att du delar med dig och stort och smått ❤

    Louise 2019-06-07 09:45:36
    Svara
  • Wow, man blir nästan rörd till tårar av din berättelse! ☺️ Det är så häftigt och sp mycket känslor när det lilla knytet äntligen kommer upp på bröstet! Att gå igenom en förlossning är allt annat än lätt, heja oss kvinnor!! Första kom med snitt då hon låg i sätesbjudning, men med andra blev det en vaginal förlossning! Asså jag gick med värkar och var öppen 5cm i 4 dagar, utan att det hände något mer ? På 4:e dagen fick jag sovdos över natten, och äntligen sent på den 5:e dagen kom han äntligen! Valde också att ta epidural, MEN den tog snett! Var alltså helbehövad i vänster sida och kände typ dubbelsmärta i hela höger sida, kändes som jag skulle gå itu! Tar den snett gör det ofta mer ont än om man skulle skippat edan, eftersom smärtan blir som så riktad på ett ställe, hade nog varit bättre utan! Men i mitt huvud skulle ju skiten funka ? Nöjd ändå att allt gick bra, han kom ut som en frisk glad bebis! Det om något är ju värt allt ❤️

    Emma 2019-06-07 01:08:03
    Svara
  • Åh vad jag känner igen mig! Fram tills krystvärkarna var det så likt min förlossning. Jag var också superpeppad men fick en käftsmäll av smärtan, den var så vidrig! Kom in på förlossningen och var 1-2 cm öppen, sen tog det 17 timmar innan vår son tittade ut och jag var sååå besviken på att kroppen tog sån tid på sig att öppna sig och att smärtan påverkade mig så mycket.
    Lustgasen hjälpte mig också med andningen men inte så mkt annat och Edan hjälpte bara ett tag. Så mycket igenkänning i din text ?

    Min enda tanke första månaden efter förlossningen var att jag aldrig skulle göra om det och att det är ett under att syskon finns. ? Idag, fem månader efter förlossningen börjar jag istället bli sugen på revansch och peppar mig återigen med att kvinnokroppen är fantastisk och att nästa gång förmodligen kommer gå snabbare och lättare. ??

    Erica 2019-06-06 21:41:02
    Svara
    • Svar på Ericas kommentar.

      Jaaa kanske det. Jag litar dock inte på någon statsitk kring förlossningar ? Även om det sägs att andra gången brukar vara lättare så kan den likaväl vara lika jövlig ? Men skönt att du kan känna så ❤❤

      sophiaanderberg 2019-06-06 22:49:22
      Svara
  • Det här var så fint att läsa! Blev rörd och fällde en tår. Jag är själv gravid i vecka 31 och längtar orimligt mycket efter att få träffa Lillan!

    Johanna 2019-06-06 17:09:16
    Svara
  • Vilken kämpe! Känns fortfarande så overkligt att jag fött ett barn, kan inte förstå det. Jag blev igångsatt och fick EDAN, sen stängde de av den och när de inte hände så mycket så startade de den igen vilket slutade med konstanta värkar utan paus. De va ett helvete. Jag var så trött efter 21 h och de slutade nästan med kejsarsnitt men fan ta det kände jag och två timmar senare kom vår lilla tjej. Känns fortfarande så overkligt att jag fött ett barn ? och man blir som kär på nytt, de va så fantastiskt att ha min sambo där, hans kärlek och pepp. Utan honom hade jag nog säckat ihop och de hade slutat med kejsarsnitt, teamwork ❤️

    Elin 2019-06-06 16:27:23
    Svara
  • Vilken berättelse! Bra kämpat! Jag upplevde oxå att påfyllningen av Eda inte hjälpte när trycket neråt va som starkast. Jag bara vrålade i lustgasen när värken och trycker neråt kom, det kändes som att allt skulle trilla ut. Bm sa bara till min sambo ”nu är det krystvärkar, nu blir du snart pappa” då ville jag bara börja gråta ??
    Skönt att allt gått bra för dig ! Kram

    Amanda 2019-06-06 11:03:58
    Svara
  • Åh jag grät en skvätt när jag läste din berättelse! Jag kommer så väl ihåg den där känslan av att vara förtvivlad och helt utmattad och inte förstå hur man ska orka mer. Jag höll på i 3 dygn. Helt fantastiskt hur man orkar! Samtidigt som det är fruktansvärt så är det såååå häftigt! Starkt jobbat ♥️

    Maria Lund 2019-06-06 10:53:08
    Svara
  • Har gått över tiden med 2 dagar i väntan på min lilla tjej och blev nu om möjligt ännu mer taggad på förlossning, så fint och ärligt inlägg! Tack för det och för att du delar med dig! 🙂

    Linnea 2019-06-06 10:30:43
    Svara

senaste från Mode

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!