Det är många som firar jämt iår. Jag fyllde 30, Stefan fyller 60, Rasmus pappa fyller 60, kusin som fyller 10, kusiner som fyller 20, moster som fyller 50… och så har vi då 20 års dagen idag. Men det är ingen födelsedag, snarare tvärtom.

Det är alltså 20 år sedan, på dagen idag, som jag och min bror kom hem från en dag i Varberg med vänner som vi möttes av hela familjen samlad ute i vår sommarstuga. De hade hittat pappa, död, efter några dagars letande. Efter flera år av ångest och alkoholmissbruk hade han hittat frid efter att ha lyckats med sitt självmord. Och kvar fanns min mamma, den starkaste kvinnan på jorden, med sina två barn på 10 och 7 år, jag och min bror.

20 år sedan. Hur sjukt är det inte!? Jag vet inte ens vart jag ska börja, heller inte vart jag ska sluta med den här texten. Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva. Jag har inte riktigt några ord att sätta som kan beskriva den dagen och det jag har gått igenom i många många år efter det. Jag som tappade bort mig själv helt och har fått genomlida många år av oidentifierbara känslor som sen visat sig vara ångest. År av besök hos kuratorer. Min barndom har inte varit som många andras. Jag har aldrig gått på några skoldiskon, heller aldrig sovit över hos kompisar. Jag har haft klippkort hos kuratorn och SYOn under högstadiet och kunde lämna klassrummen i ren panik mitt under undervisningen Jag grät så fort jag skulle lämna min mamma upp tills jag var 16 år gammal. Kan ni förstå, en 16-åring som står och skriker efter mamma, livrädd för att bli lämnad, livrädd att hon också bara skulle försvinna en dag och aldrig mer komma tillbaka.

Pappa, idag är det 20 år sedan du valde att lämna oss och det gör fortfarande så ont i hjärtat att prata om det. Jag känner ju inte dej, har ytterst få bilder på dej och knappt några minnen av dig alls. Men jag vet att jag är lik dig. Jag vet att jag har dina ögon, din sociala kompetens och ditt glada och högljudda skratt. Jag har fått höra att du var en glad och social människa som älskade att resa, som älskade livet. Att din ångest och alkoholproblem skulle resultera i att du inte längre ville leva är så sorgligt, men jag har förstått nu på äldre dagar att det var den enda utvägen för dig. Förr kunde jag inte förstå det, men idag kan jag. Och jag har sedan länge förlåtit dig för det <3 Jag önskar att jag fått lära känna dig och fått möjligheten att minnas dej. Sorgen och saknaden försvinner aldrig, man lär sig bara acceptera den och leva med den.

Jag visste att jag skulle börja gråta när jag skrev detta. Tårarna gör tangentbordet dyngsurt. 20 år sedan idag och så mycket har hunnit hända på dessa 20 år. Livet har gjort totalomvändningar mängder med gånger men nu och några år tillbaka har jag äntligen landat. I Halmstad, som mamma och sambo och känner för en gång skull ett lugn i hela kroppen över min tillvaro. Jag vill att du ska veta att Ingrid fått två efternamn varav ett är Anderberg efter dig. På så vis får du hänga med henne genom livet, även om du inte kan närvara fysiskt.

Jag hoppas och tror att du funnit frid. Och jag ska fortsätta sprida ordet om psykisk ohälsa och ångest, så allt fler slipper den utväg du valde att ta <3