Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

2 månader som mamma!

Samtliga bilder är tagna av underbara Mika Ågren 😍

Wow hörrni, vart ska man ens börja! Jo förresten, kan börja med att säga att inlägget skulle kommit upp igår. Igår vad det nämligen den 11 och Ingrid blev 2 månader. Men då vi hade en riktig gnälldag igår så fick jag aldrig möjlighet att sitta själv mer än 5 minuter, så idag får ni njuta av det istället! Men det är inte illa pinkat det heller, fredag och allt!

2 månader alltså. 2 månader av oro, ångest, lycka, obeskrivlig kärlek… Ja alla känslor man kan tänka sig. Helst på samma gång också. Och gärna att de byter av varandra lite. Alltså till exempel att gå från superglad, till helt jäkla känslosam och lipa för att snabbt som attan bli asförbannand på Rasmus. Japp, ungefär så har de senaste månaderna varit. Proppfull med känslor och hormoner.

Hur känns det att va mamma? Hur har den första tiden varit? Hur har jag mått? Hur mår jag nu?

Hur beskriver man en känslan av att vara mamma och hur det känns? Jag tror inte det går, eller? Jag kan ju iof försöka! Det känns helt jävla sinnessjukt fantastiskt! När hon tittar på mej och skrattar som aldrig förr och man inser att hon känner mej, hon vet precis vem jag är, och känner sig trygg med mig, så smälter man. Det händer något i kroppen. Man blir helt varm, det är kärlek. Kärlek på riktigt. Va ska man ens med män till nu liksom? 😉 Aee skojja bara, jag behöver Rasmus till mycket. Hur ska renoveringen av huset annars blir klar? 😂 ( Läs det med ironi) Nej men seriöst, det är en helt annan kärlek, en kärlek som inte går att beskriva.

Den första tiden har varit blandad. För mig som mår bra av mina rutiner och att alla mornar ser likadana ut har det varit en omställning till en början. Det var svårt för mig att komma in i den nya rullningen och jag hade ångest för att jag inte fick något gjort. Tills jag insåg att vi skapat egna rutiner med Ingrid och att dem kommer bli minst lika bra när jag väl får in dem. Som nu. Nu känner jag mej så otroligt trygg och bekväm i denna rollen och jag har fått in en bra balans mellan mina rutiner och våra rutiner vilket känns underbart. Men det tog närmre 2 månader.

Amningen var otroligt tuff till en början! Det gjorde brutalt ont, såriga bröstvårtor och en smärta som inte går att beskriva när mjölken rann till. Som tur väl var släppte det snabbt och har sen dess funkat ganska bra, förutom att mjölken inte riktigt räcker till på eftermiddagarna ( info om att mjöken visst räcker till undanbedes. för det gör den inte). Det var tufft i början då jag märkte att hon inte blev nöjd. Jag satt hela eftermiddagar med Ingrid vid brösten men hon blev aldrig nöjd. Jag hade ångest i stort sätt varje kväll. Så fort mjölken var slut och Ingrid sög tomt kom den, som ett brev på posten. Jag kunde direkt känna att det var slut då ångesten kom. Jag bara satt i soffan, helt tom, och kände ingenting alls. Fruktansvärt otäckt att det kan påverka en så mycket. För så fort hon släppte så slutade det. Då kände jag mig som mig igen. Där och då bestämde jag mig för att släppa på kraven och ge ersättning oavsett vilken tid på dygnet det var, om det skulle behövas och sen dess hsr jag mått betydligt bättre. Nöjd bebis, nöjd mamma! win, win! Så känner du igen dej i detta och mår piss av det, släpp det ❤ Det viktigaste är att både du och bebis mår bra!

Nu har man landat lite. Även om det är helt sjukt hur kroppen bara klarar allt. En graviditet, en förlossning och att sen helt plötsligt bara vara mamma. Man behöver inte göra något själv, från den stuns hon va ute så förändrades allt och det skötte kroppen helt på egen hand. Trots det är det mycket i början som är jobbigt mentalt, i alls fall för mig. Den ständiga oron kring allt. Har hon för mycket kläder nu? Fryser hon? Är hon hungrig? Är hon mätt? Varför är hon ledsen? Andas hon? Jaa, de första veckorna va påfrestande mentalt, samtidigt som man levde i någon konstig bubbla. Babybubblan kallas det ju! 😉 Det fanns inget annat på jorden än vår lilla familj, bara vi. Och det var så skönt.

Samtidigt är det skönt att nu har rutiner och att ha kommit in i ett vardagligt liv. Allt blev bättre när Rasmus började jobba. Då fick vi skapa och forma våra dagar och helt plötsligt var jag bara tvungen att lita på min egen magkänsla. Och det går så bra!

Säga vad man vill om bebisbubblan, den är underbar! Men jag gillar nog detta bättre. Der verkliga livet liksom. Jag njuter av varje dag med henne och försöker ta in varje lite minut. Klädhögen med för små kläder bara växer och växer. Det stressar mig samtidigt som jag längtar såååå mycket efter att få visa henne världen. Jag njuter av nuet samtidigt som jag längtar till framtiden. En konstig kombo, men med bebisar så går det att göra så.

Tja, ett lulligt inlägg om mycket känslor va? Bra, då har jag lyckats beskriva känslorna bra då!

Summan av kardemumman, jag är helt kär i mitt liv som det är nu! Tack livet för att du har gett mig Ingrid! Livets finaste gåva. Och att få vara mamma är det finaste som finns. Det är något man ska vara tacksam över att man får vara.

Nu vaknar Ingrid, äntligen 😍  Så detta får vara slutet  av detta inlägg. 2 månader som mamma. Det bästa 2 månaderna i livet! Helt klart 😍

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
16kommentarer
  • Tack för att du vågar vara ärlig. Jag är mitt uppe i ”babybubblan” min bebis är 1 vecka gammal idag, klockan är 03 och jag har äntligen fått henne att sova efter att ha kämpat med amningen flera timmar och slutligen gett henne en flaska ersättning. Skuldkänslorna väller över ”nu kommer hon aldrig ta bröstet igen, nu har jag förstört amningen”. Ditt inlägg ger mig hopp! Tack!

    Moa 2019-07-15 03:01:01
    Svara
  • Följde dig på gravid vecka för vecka för jag väntade också mitt första barn med bf 8 juni. Mådde jätte dåligt på slutet av graviditeten så hade inte möjligheten att följa dig på slutet. Någon efter min dotter tittat ut som hon gjorde 31 maj så såg jag att din lilla guldklimp också hade tittat ut och att hon OCKSÅ heter Ingrid som min lilla dotter. Så roligt att följa dig och din lilla familj. Vill också tacka dig för att du har fått mig att gilla min mammakropp som jag tyvärr har haft otroligt mycket ångest för. Så ett stort tack! ❤️

    Anna Änghede 2019-07-14 07:56:39
    Svara
  • Kan inte säga mer än att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. En berg-och-dalbana i känslor har det varit sen man blev mamma. Men å vad jag älskar livet nu❤️ ta hand om er fina ni❤️❤️

    Louise 2019-07-13 20:05:33
    Svara
  • Jag tyckte också känslan av att tiden sprang iväg kunde ge mig panik. Och även om jag kan sakna bebistiden så vet jag nu med barn nummer två som precis fyllt två år, att även om man saknar den så är tiden efter också himla härlig. Storebror är fem år och full med tankar on livet och döden och allt däremellan, det är liksom som olika sorters föräldraskap och väldigt häftigt att få uppleva. Så jag är lite lugnare nu med lillebror för jag vet att precis som det är ljuvligt med en bebis så är det också ljuvligt attföljs deras utveckling till ”riktiga” personer. Härliga bilder på dig och Ingrid och så mysigt att följa er vardag. Och de där känslostormarna alltså, herregud vad jag relaterar!! Kram kram

    Johanna 2019-07-13 12:40:30
    Svara
  • Skönt att ni hittat ett sätt som funkar med både amning och flaskning! 🙂 Har du hört talas om D-mer? Ett ”tillstånd” när man upplever ångest i samband med amning? https://rullavagn.nu/blogg/olusten-och-panikattackerna-jag-fick-av-amningen-visade-sig-vara-d-mer/

    Sen vill jag också tillägga att jag känner igen mig i mycket det du skriver om första tiden med bebis (min son är nu 2 år) men samtidigt inte… jag kände inte den där lyckan och kärleken när jag tittade i hans ögon. Och jag får fortfarande en klump i bröstet när jag hör och läser om andra som kände kärlek så tidigt. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt förutom att det kanske finns andra som känner som jag som läser denna kommentaren. Vill berätta för dom att det är helt normalt att inte känna kärlek från första stund eller ens de första veckorna. För mig tog det månader. Och idag jag älskar honom över allt annat, det är dom där mamma-barn känslorna som är så svårt att beskriva som nästan bara går att förstå när man väl känner dom. Och det gör jag nu.

    Tack för en inspirerande blogg!

    Jenny 2019-07-12 12:29:31
    Svara
    • Svar på Jennys kommentar.

      Jättebra att du delar med dej! ❤ Jag vet flera som inte känt så! Största kramen fina du!

      sophiaanderberg 2019-07-12 14:34:26
      Svara
  • Vilket härligt inlägg! Tack för din ärlighet! Igenkänning på känslorna! Högt och lågt och kärlek i överflöd! Har själv en liten dotter på 1 1/2 månad 🙂

    I helgen ska vi på vårt första bröllop som familj, spännande och lite nervöst.

    Lycka till med husflytten!
    STOR KRAM
    Sanna

    Sanna 2019-07-12 10:27:44
    Svara
  • Alltså 😍 jag har 6 veckor kvar på min graviditet, +- beroende på vad lillen bestämmer sig för 🙈 när jag läser dina inlägg och ser alla underbara bilder längtar jag mer än nånsin att få uppleva alla ups and downs.😍 du är en grym förebild 😍

    Viktoria 2019-07-12 09:59:41
    Svara
  • Känner igen mig i varje ord du skriver, min dotter är snart sex månader. Fram för allt i det du skriver om att leva i nuet och längtan till framtiden. När hon var i din dotters ålder (för fyra månader sen, haha) så längtade jag efter det att hon blev mer stabil och man börjar se den stora utvecklingen liksom! Mammalivet är underbart men också kämpigt ibland! Heja dig 💕

    Line 2019-07-12 09:11:55 http://nouw.com/holypinata
    Svara
    • Svar på Lines kommentar.

      Tack fina du! ❤ Tycker man ser enorm utveckling varje dag! 😍 Men ja, jag förstår vad du menar!

      sophiaanderberg 2019-07-12 09:34:28
      Svara

senaste från Mode

Sophia Anderbergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!