En @IAMPROUD.se – story.

Ett år sen… Ett år sen jag tackade för mig på ätstörningsmottagningen i Halmstad. Ett år jag fick svart på vitt att jag uppnått alla min mål när det kom till hur JAG ville leva mitt liv när det kommer till mat och träning. Det är också två år sen jag var sjukare än någonsin hörrni. I asien 2015, på livets resa mådde jag sämre än jag kunnat ana och 6 månader efter det bestämde jag mig. Nu får det fan räcka! Jag vet att vi har diskuterat detta innan, att det låter så enkelt och det är enkelt för mig att säga bla bla bla… Men vet ni en sak, detta beslutet är minst lika enkelt att ta som dem du tar när du konstant tvingar dig själv till svält och hetsträning. Det fungerar på samma sätt. Det svåra här är att erkänna för sig själv att man har problem och att acceptera att man har det.

Låt oss ta en tillbaka blick, back to 2015 där allt faktiskt startade!

För mig var det en konstant kamp, allt jag ville var ju att må bra! Den där strävan, den där viljan att väga 65 kg tog mig så långt som till ätstörningmottagningen. En tydlig bild har jag alltid haft, hur jag velat leva, hur jag velat må. Ångest kommer jag alltid att få leva med, ångest är och har varit en stor del av mitt liv sen jag var 10 år gammal. Till en början trodde jag vikten var lösningen på detta. Tappade jag bara kilo på kilo skulle jag till slut känna acceptans till mig själv, till min kropp. Allt var en strävan efter att inte vantrivas, att inte äcklas av sig själv så fort man tittade sig själv i spegeln. Det gick fel.

Spegel, spegel, spegel, våg,våg, våg. Ni förstår, jag kunde inte passera en spegel utan att granska, utan att klämma, utan att känna på magen, på rumpan, på låren. Var verkligen den här fettvalken här för tio minuter sen? Hade jag verkligen inte lite mindre lår igår ändå?

10 gånger om dagen kunde jag stå på vågen. Hade jag gått upp nu efter kvargen jag åt? Eller hur blir egentligen resultatet av svält, har jag gått ner?

Kalorier räknades, magen, rumpan och låren mättes, träningsscheman skrevs, kostscheman skapades och vågen spökade, konstant! På bilderna ovan fanns det inte utrymme för andra tankar än det vi snacka om nu. Sola på stranden, absolut, super skönt men det var aldrig någon avkoppling. Out of nowhere kunde jag fråga Patrik flera gånger om dagen hur jag ska träna imon för att tappa så maxat i kilon som möjligt, och missade vi ett träningspass, ajajajaj det fick absolut inte hända!

Att jag bara fick nog en dag vet jag faktiskt inte hur det kommer sig. Någon styrka fick jag i alla fall sent from above och tanken på att leva såhär för alltid skrämde mig. Ska jag seriöst ligga på min dödsbädd och se tillbaka och inse att jag levt ett liv styrt av träning och kalorier när det finns 10000 andra saker jag vill göra?! NOPE!

ENOUGH IS ENOUGH!

 Målen vi skrev första dagen på ÄM var bland annat att jag ville kunna njuta av livet utan att konstant tänka på mat och träning. Jag vill fortfarande träna och jag vill fortfarande äta bra mat, men jag vill inte att detta ska bli en sån besatthet att det tar fokus från allt annat som också är viktigt i livet. Där är jag idag, och där var jag då, i januari 2016 och det har faktiskt inte funnits en enda tanke på återfall från min sida. Jag lever.

Smalare på bilderna ovan? Tro fan det, jag åt inget fina ni! Jag svälte mig så hårt att hela jag började lukta ammoniak och kroppen var konstant hyper!

Egentligen handlar det inte om utseende i detta inlägget, faktiskt inte alls. Det handlar om att siffran 65 kg förstörde mitt liv under en lååång lååång period. Detta inlägg handlar om att vara smalare inte alls gjorde mig lyckligare och jag vet att det är precis det många av er tror. Jag vill bespara er all den energin, all den ångesten och få er att förstå att INGET sitter i vikten, allt sitter i huvudet på dig. Med några extra kilon på magen och betydligt rundare höfter är jag ett bevis på den ”hälsosamma” livsstilen inte alltid är så hälsosam. 10 kg mindre trodde jag skulle ge mig 10 gånger så mer lycka, ack så fel jag hade. Pluset på vågen har gjort mig gott, jag lever, jag mår bättre än någonsin och det önskar jag att du ska få göra också.

Förstår du vad jag menar? Du behöver inte gå ner x antal kilo, du behöver inte svälta dig själv, du behöver inte kritisera och hata dig själv. Det är inte vägen till självkärlek. Vägen dit är acceptans, förståelse och självförtroende. Acceptera dig själv för att du är du, förstå att du duger precis som du är och tro på dej själv. Du är unik, ingen i världen är dig lik och det är precis så det ska vara.

Livet är nu, se till att lev det liv du vill och det liv du drömmer om!