Jaha, dagen är här. Dagen jag helt ärligt inte trodde vi skulle hinna till innan Lillis va ute. Men, då är man ju ett sant bevis på att man kan mängder med förvärkar och en megaaktiv livmoder från Vecka 30 utan att det behöver innebära något alls. Ja, mer än många veckor med smärta då 😉 Jag trodde ändå det skulle innebära att bebisen kanske ville dyka upp lite tidigare, och jag hade verkligen det på känn. Men icke sa nicke.

Samtidigt känns det liksom helt overkligt att ha nått Bf på något vis, det är ju ett datum som  hela tiden har känts så fruktansvärt långt bort men som nu är här och nu är bara varje dag en dag närmre DAGEN då det liksom kommer ske. Det har ju visserligen alla dagar varit hittills men ja, jag tror ni förstår.

Igår fick jag faktiskt lite ångest. Då jag varit så inställd på att föda tidigt har jag inte grubblat så mycket över igångsättning men igår slog mig tanken kring det och helt plötsligt fanns den möjligheten även för mig nu på något vis och det är verkligen något jag inte vill. Visst, blir det så så blir det ju så, inte mycket att göra ont, men det är verkligen något jag önskar att slippa.

Anyways, Bf är här. I appen står det 0 dagar kvar till förlossning ( inte helt otippat liksom) och att jag har varit gravid i 280 hela dagar. Jaaa det är fanimig nästan ett helt år och det kan jag säga er mina vänner, det känns. Jag kan inte längre minnas hur det känns att inte vara gravid, känns som jag har varit det typ för alltid! Men nu hörrni, nu är det inte långt kvar och nu kan Lillis vara här vilken dag som helst. Ja, jag vet, jag har sagt det i flera veckor nu och är väl allmänt bomullslullig i skallen känner jag men som jag tidigare skrivit, jag får inte mycket gjort mer än att vänta nu. Just nu känns det bara som att livet har pausats lite för oss här hemma och vi inväntar nästa kapitel i livet. Jag fokuserar otroligt mycket på mina målbilder men också på själva förlossningen. jag är så taggad, så peppad och ursäkta ordvalet men nyfiken på denna upplevelse. Inställningen om att detta kommer bli den grymmaste och coolaste upplevelsen i livet har jag bevarat och ju närmare dagen kommer desto starkare känner jag så, hur grymt detta ska bli. Jag förstår att det kommer göra ont, men jag är inte det minsta rädd för smärtan. Oavsett hur det kommer gå till, när det sker så är det liksom inget man kan styra över, inget man kan bestämma. Det som sker det sker men så nyfiken jag är på allt nu.

Imon är det dags för BM igen, då har jag officiellt gått över tiden. Får man tid för igångsättning redan? Det återstår att se. 😀

PUSS!!