Man hoppas och tror att man kan bli av med den, att den ska försvinna när man väl behandlar den! Som vilken sjukdom som helst, hoppas man att den ska gå att bota likt antibiotika botar lunginflammation med mera.
Tyvärr är det inte så! Det enda som funkar är att lära sig hantera honom, att göra honom till din bästa vän och acceptera att han är en del av dej!

Under tiden jag behandlades för min ätstörning pratade jag mycket om den lilla gubben, minns ni? Jag har en lite gubbe på min axel ibland, likt ett långfinger med höghatt, öga, näsa, mun och mustasch!
Han har fått mig att göra det mest elaka sakerna mot mig själv och jag har så långe lyssnat på alla ord han sagt!
När jag sen gick i KBT förstod jag hur det låg till! Jag pratade om den lille gubben precis som att han var en demon som blivit besatt av mig och snart skulle försvinna!
Det tog ett tag innan jag förstod att den lilla gubben jag pratade om faktiskt var en del av mig! Han är ångest!

Så länge jag kan minnas har jag känt mycket! Enda sen jag var liten har jag haft mycket känslor i kroppen som måste ut i olika former!
Jag har otroligt lätt till skratt, men jag har lika lätt till gråt och ilska!
Ångest, denna känsla som är så svår att sätta ord på, som är så sjukt svår att beskriva för någon som inte haft det, är något jag alltid kommer att få leva med! Den lilla gubben kommer alltid finnas där!

I onsdags, i Linköping, vaknade jag upp av att jag hade svårt att andas. Jag kände direkt den tryckande känslan mot bröstet, ångest! Denna typ av ångest har jag inte haft på väldigt länge!
Oftast kommer detta när mycket samlats på! Jag känner en oro i min mage som jag inte riktigt kan sätta fingret på, en magkänsla som är konstig! En rädsla för att förlora folk i min närhet. En blandning av förvirring och rädsla!
Efter en sånt ångestbesök är jag oftast väldigt skör, väldigt svag och känner nej liten som en mus! Det tar dagar innan jag återhämtar mig och återgå till mitt ”vanliga” jag.

Man hoppas och tror att den ska försvinna, om jag bara jobbar med ångesten så försvinner den för alltid så småningom! Jag är ledsen att säga det men nej, den kommer aldrig försvinna! Den är en del av dej!
Men det positiva är att man kan lära sig leva med den! Man kan bli kompis med den! Precis som jag blivit med min kropp, kan jag även bli kompis med min ångest! Den är trotsallt en del av mig!
Så fina du, du som är som mig, känner mycket, tänker mycket, älskar mycket, gråter mycket men också skrattar mycket, INGA känslor är fel! Förstår du? Det du känner är det du känner, och det är äkta!

Oftast är detta något som vill tystat! Det är inget man pratar om. Därför är det ännu viktigare för mig att visa att jag är också mänsklig!! För det är precis det det är, mänskligt!!

Jag är glad, spralligt, högljudd, positiv och rolig! Men jag är också ibland ledsen, orolig, rädd och ångestfylld! = Jag är mänsklig, precis som du och du och du!