En @IAMPROUD.se – story.
Vissa låtar kommer förmodligen alltid påminna mig om just detta året. Vissa dofter också och såklart vissa människor. Det är ett speciellt år och förmodligen ett som jag ALLTID kommer minnas som ett av mina värsta, men också bästa? Konstigt va? Vissa av de människor som i början va de viktigaste i mitt liv försvann och ersattes med några jag idag inte skulle klara mig utan. Jag fick mitt hjärta helt förstört, jag trodde mitt liv var över. Det är sant det dom säger, tiden läker fan alla sår!
Jag har babblat så mycket om hur konstigt detta året har varit och hur djupa dalar och höga berg det verkligen varit men till sanningen hör att så dåligt som jag mått under det här året tror jag aldrig någonsin att jag har gjort. Hur Allis fick tvinga ut mig utanför huset för att lapa några minuters sol av årets vår känns långt borta. Att jag knappt kunnat sova själv till att nu knappt kunna dela säng med någon annan eller hur jag varit konstant beroende av någon annans kärlek men idag klarar mej helt utan. Eller njaaa, helt utan ska jag inte säga, det gör nog ingen. Men jag har märkt att jag klarar mej alldeles utmärkt utan.
När P gjorde slut rasade allt samman. På en kväll försvann mitt kommande bröllop, eventuella barn, alla planer vi hade tillsammans, allt vi skulle göra och allt vi hade gjort. Mattan drogs så fasansfullt snabbt undan under mina fötter att jag tappade allt. Rutinerna med träning och mat blev ett minne blott och istället blev ångest en vardaglig känsla igen. Va det mitt fel? Va kunde jag har gjort annorlunda i vårt förhållande? Jag bara låg. Jag kunde inte skratta,jag kunde inte le, jag varken åt eller drack och jag ville bara sova. Ingenting var roligt, jag tyckte verkligen inte livet var värt att leva längre! Och allt detta pga en kille. Såklart någon som jag älskat innerligt mycket men ändå. Det är skrämmande när man inser hur beroende jag faktisk var av honom.
Trots de helvete man ändå gått igenom har detta gjort mig till en helt ny människa. Jag vet att jag nämnt innan hur mycket jag har jobbat med mig själv men jag tror inte ni förstår hur mycket jag faktiskt jobbat med mig själv och försökt förändra/förbättra för att jag själv ska kunna må bra. Jag har gått på många nitar när det kommer till dejting som fått mig att inse att NÄHE jag kanske ska låta bli med det då! Jag har varit tvungen att lära mig deala med en ångest som faktiskt varit värre än den jag hade när det kommer till mina ätstörningar, alternativet till att inte deala med det är ju nämligen mindre roligt.
Idag kan tanken på att involvera mig med någon annan skrämma mig. Förstår ni? Att gå från att vara så jäkla rädd för att vara själv till att faktiskt gilla att vara det. Att till och med känna sig skrämd av tanken på ett förhållande i mellanåt. Det är en total omvändning för mig! Jag har aldrig varit själv, aldrig någonsin. Jag har aldrig bott själv, aldrig levt själv, förens nu. Och jag älskar det!!
År 2016 var händelsernas år. Året då jag faktiskt insåg att livet handlar om så mycket mer än just mat och träning. Livet handlar om välmående, inifrån och ut. Inget av det jag skriver ovan hade kunnat förändras pga min vikt eller hur jag ser ut. Allt har blivit annorlunda för att jag jobbar/har jobbat med mig själv så fruktansvärt aktivt under de senaste två åren. Att detta året började med en helomvändning var inget jag räknade med, men det var förmodligen det bästa som kunnat hända mig. Det finns så mycket som jag förmodligen inte hade gjort detta året om jag och P fortfarande var tillsammans. Det hade förmodligen varit ett bra liv det med men inte alls så bra som nu. Jag gillar vart jag är på väg nu och jag gillar den person jag håller på att bli. Vän med min kropp har jag varit länge, jag håller just nu på att synka med hela helheten. Jag håller på att lära känna Fia, inifrån och ut!
Detta är till er, ni vet EXAKT vilka ni är som funnits vid min sida hela detta året. Jag älskar er! NI har hjälpt mig dit jag är och jag kommer vara er evigt tacksam för resten av livet för detta!
Ni är mer än guld värda! Fan, nu lipar jag igen… Bölig som bara den men åhh, ni är bäst!
PUSS på er!
