Jag har just nu pluggat om hunger, mättnad och belöningssignaler, väldigt intressant och vilken fantastisk kropp vi har på alla sett och vis. Till denna utbildningen hör också de olika formerna av ätstörningar, anorexi och bulimi.
Först tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt att läsa om det, då igenkänningseffekten var enorm men efter en stund kände jag mig på något sätt glad.
Visste ni ens att ätstörningar faktiskt är en sjukdom? Eller har ni också trott att allt man känner liksom på något är inbillning? Det är lätt för folk att säga skärp dig, det är bara att äta! Vilket jag kanske också har trott att det varit, därav har jag försökt att hantera detta på egen hand.
Visste ni att det i kroppen finns ett belöningssystem som har 3 huvudsakliga komponenter, Dopamin, serotonin och opiater. Dopaminet aktiveras vid hunger och driver oss framåt och ger oss motivation till att äta, vi utvecklar ett ”jag vill ha”. Serotoninet ger oss tillfredsställelse, stabilitet och lugn och aktiveras istället vid mättnad. Opiater förmedlar istället ett välmående och smärtfrihet och aktiveras vid intag av supergod mat, exempelvis socker och fett.
Framförallt har serotoninet en viktig roll hos anorektiker och bulimiker. Det finns nämligen studier som påvisar låga serotoninnivåer i kroppen hos personer med ätstörningar. Som jag skrev innan förmedlar serotoninet mättnad och humörsstabilitet. Med den sänkta aktiviteten hos en bulimiker kan den osläckliga hungern och ojämna humöret förklaras!
Hos anorektiker har den sänkta aktiviteten av serotonin hittas i den högra tinninggloben. Skador på den regionen av hjärnan leder till förnekelse av sjukdom och en helt rubbad syn på sig själv, en felaktig kroppsuppfattning.
Opiaterna har också en stor roll i detta sammspel. De påverkar ämnesomsättning så att den vid svält ger en snabb metabol anpassning. De stimulerar också hungern. Att fasta aktiverar opiatsystemet som i sin tur utger en maximal belöningskänsla, att låta bli att äta blir då belöningen.
Ledsen för ett ganska depprimerande och tråkigt inlägg, men samtidigt väldigt nyttigt och intressant enligt mig. Till alla er där ute som lider utav någon form av ätstörning, betvivla aldrig er själva utan sök istället hjälp!
Att bara ”skärpa sig själv” går inte! Och det är också svårt för familj och vänner att förstå om man själv aldrig varit i situationen.
Att läsa detta var ett Wake-up call för mig, även om jag mått bättre den senaste tiden och förmodligen aldrig kommer återgå till skiten helt igen behöver jag hjälp med den sista bearbetningen.
NI är grymma, vackra, snygga och otroligt fantastiska männsikor, alla förtjänar vi att älska oss själv och våra kroppar!!
PUSS!
