Samtliga bilder är tagna av underbara Mika Ågren ?

Wow hörrni, vart ska man ens börja! Jo förresten, kan börja med att säga att inlägget skulle kommit upp igår. Igår vad det nämligen den 11 och Ingrid blev 2 månader. Men då vi hade en riktig gnälldag igår så fick jag aldrig möjlighet att sitta själv mer än 5 minuter, så idag får ni njuta av det istället! Men det är inte illa pinkat det heller, fredag och allt!

2 månader alltså. 2 månader av oro, ångest, lycka, obeskrivlig kärlek… Ja alla känslor man kan tänka sig. Helst på samma gång också. Och gärna att de byter av varandra lite. Alltså till exempel att gå från superglad, till helt jäkla känslosam och lipa för att snabbt som attan bli asförbannand på Rasmus. Japp, ungefär så har de senaste månaderna varit. Proppfull med känslor och hormoner.

Hur känns det att va mamma? Hur har den första tiden varit? Hur har jag mått? Hur mår jag nu?

Hur beskriver man en känslan av att vara mamma och hur det känns? Jag tror inte det går, eller? Jag kan ju iof försöka! Det känns helt jävla sinnessjukt fantastiskt! När hon tittar på mej och skrattar som aldrig förr och man inser att hon känner mej, hon vet precis vem jag är, och känner sig trygg med mig, så smälter man. Det händer något i kroppen. Man blir helt varm, det är kärlek. Kärlek på riktigt. Va ska man ens med män till nu liksom? 😉 Aee skojja bara, jag behöver Rasmus till mycket. Hur ska renoveringen av huset annars blir klar? ? ( Läs det med ironi) Nej men seriöst, det är en helt annan kärlek, en kärlek som inte går att beskriva.

Den första tiden har varit blandad. För mig som mår bra av mina rutiner och att alla mornar ser likadana ut har det varit en omställning till en början. Det var svårt för mig att komma in i den nya rullningen och jag hade ångest för att jag inte fick något gjort. Tills jag insåg att vi skapat egna rutiner med Ingrid och att dem kommer bli minst lika bra när jag väl får in dem. Som nu. Nu känner jag mej så otroligt trygg och bekväm i denna rollen och jag har fått in en bra balans mellan mina rutiner och våra rutiner vilket känns underbart. Men det tog närmre 2 månader.

Amningen var otroligt tuff till en början! Det gjorde brutalt ont, såriga bröstvårtor och en smärta som inte går att beskriva när mjölken rann till. Som tur väl var släppte det snabbt och har sen dess funkat ganska bra, förutom att mjölken inte riktigt räcker till på eftermiddagarna ( info om att mjöken visst räcker till undanbedes. för det gör den inte). Det var tufft i början då jag märkte att hon inte blev nöjd. Jag satt hela eftermiddagar med Ingrid vid brösten men hon blev aldrig nöjd. Jag hade ångest i stort sätt varje kväll. Så fort mjölken var slut och Ingrid sög tomt kom den, som ett brev på posten. Jag kunde direkt känna att det var slut då ångesten kom. Jag bara satt i soffan, helt tom, och kände ingenting alls. Fruktansvärt otäckt att det kan påverka en så mycket. För så fort hon släppte så slutade det. Då kände jag mig som mig igen. Där och då bestämde jag mig för att släppa på kraven och ge ersättning oavsett vilken tid på dygnet det var, om det skulle behövas och sen dess hsr jag mått betydligt bättre. Nöjd bebis, nöjd mamma! win, win! Så känner du igen dej i detta och mår piss av det, släpp det ❤ Det viktigaste är att både du och bebis mår bra!

Nu har man landat lite. Även om det är helt sjukt hur kroppen bara klarar allt. En graviditet, en förlossning och att sen helt plötsligt bara vara mamma. Man behöver inte göra något själv, från den stuns hon va ute så förändrades allt och det skötte kroppen helt på egen hand. Trots det är det mycket i början som är jobbigt mentalt, i alls fall för mig. Den ständiga oron kring allt. Har hon för mycket kläder nu? Fryser hon? Är hon hungrig? Är hon mätt? Varför är hon ledsen? Andas hon? Jaa, de första veckorna va påfrestande mentalt, samtidigt som man levde i någon konstig bubbla. Babybubblan kallas det ju! 😉 Det fanns inget annat på jorden än vår lilla familj, bara vi. Och det var så skönt.

Samtidigt är det skönt att nu har rutiner och att ha kommit in i ett vardagligt liv. Allt blev bättre när Rasmus började jobba. Då fick vi skapa och forma våra dagar och helt plötsligt var jag bara tvungen att lita på min egen magkänsla. Och det går så bra!

Säga vad man vill om bebisbubblan, den är underbar! Men jag gillar nog detta bättre. Der verkliga livet liksom. Jag njuter av varje dag med henne och försöker ta in varje lite minut. Klädhögen med för små kläder bara växer och växer. Det stressar mig samtidigt som jag längtar såååå mycket efter att få visa henne världen. Jag njuter av nuet samtidigt som jag längtar till framtiden. En konstig kombo, men med bebisar så går det att göra så.

Tja, ett lulligt inlägg om mycket känslor va? Bra, då har jag lyckats beskriva känslorna bra då!

Summan av kardemumman, jag är helt kär i mitt liv som det är nu! Tack livet för att du har gett mig Ingrid! Livets finaste gåva. Och att få vara mamma är det finaste som finns. Det är något man ska vara tacksam över att man får vara.

Nu vaknar Ingrid, äntligen ?  Så detta får vara slutet  av detta inlägg. 2 månader som mamma. Det bästa 2 månaderna i livet! Helt klart ?