Sophia Anderberg

Oj så sjuk jag är isf! ”Sprang på” rubriken på Facebook i morse och det lät så löjligt, ögnade igenom och det handlade om att om man tar mycket selfies på gymmet är man självupptagen och egenkär. Men är det något fel med att tycka att man själv ser bra ut? Är man psykiskt sjuk för det?
Jag tror att ALLA har psykiska bekymmer, somliga mer än andra, somliga har kanske inte märkt det ännu MEN jag tror faktiskt inte att ta bilder på gymmet kännetecknar psykiskt sjuka människor, nääee det tror jag faktiskt inte.
Men det känns lite typiskt svenskt, eller hur? Det är typiskt svenskt att inte få tycka att man själv ser bra ut, man ska inte älska sin kropp och man får absolut inte tycka att man är bra på saker?
Det är skillnad på att skryta och tycka man är bra på saker, stooooor skillnad.
Det är egentligen inte konstigt att folk har dålig självkänsla i dagens samhälle, med tanke på att det är förbjudet att berömma sig själv för att man gjort något bra, nått sina mål eller känner sig snygg för en gång skull.
Det är skönt att se att det håller på att ändras, framförallt på sociala medier och liknande. Selfies må störa många, men jag får ofta komplimanger för mina, att man blir glad av mina bilder. Många till och med inspireras av mig och mina selfies. Och dom som inte gör det, behöver inte följa mig, så enkelt är det.

Anyways, tillbaka på gymmet i morse och hjäääälp vad roligt det var. Hade hela gymmet för mig själv och hade bestämt mig för att köra rumpa då det var ett tag sen nu, otroligt gött. 🙂

Benpress 80 kg, 100kg, 120 kg, 140 kg, 160 kg, 140 kg, 120 kg, 100 kg, 80 kg (minns inte antal reps då jag inte räknade, körde istället tills jag var trött)

Enbens benpress (snett för rumpan) 40 kg, 50 kg, 60 kg, 70 kg, 50 kg, 40 kg

Hipthursters 20 kg + stång som väger ?(10-15 kg) 3×12

Kickbacks i smith (stå på alla fyra och lyfter stången upp med benet) 5 kg + stång 4×10

Abductor 40 kg, 50 kg, 60 kg, 70 kg, 60 kg, 50 kg, 40 kg (räknade inte reps, körde så många jag orkade tills rumpan var slutkörd)

Ett härligt pass med andra ord. Passade även på att ta lite selfies (såklart). Måste ju vara så mycket sjukare att gå in på toan att göra det 😉 Haha

KRAM på er 🙂

Oj så sjuk jag är isf! ”Sprang på” rubriken på Facebook i morse och det lät så löjligt, ögnade igenom och det handlade om att om man tar mycket selfies på gymmet är man självupptagen och egenkär. Men är det något fel med att tycka att man själv ser bra ut? Är man psykiskt sjuk för det?
Jag tror att ALLA har psykiska bekymmer, somliga mer än andra, somliga har kanske inte märkt det ännu MEN jag tror faktiskt inte att ta bilder på gymmet kännetecknar psykiskt sjuka människor, nääee det tror jag faktiskt inte.
Men det känns lite typiskt svenskt, eller hur? Det är typiskt svenskt att inte få tycka att man själv ser bra ut, man ska inte älska sin kropp och man får absolut inte tycka att man är bra på saker?
Det är skillnad på att skryta och tycka man är bra på saker, stooooor skillnad.
Det är egentligen inte konstigt att folk har dålig självkänsla i dagens samhälle, med tanke på att det är förbjudet att berömma sig själv för att man gjort något bra, nått sina mål eller känner sig snygg för en gång skull.
Det är skönt att se att det håller på att ändras, framförallt på sociala medier och liknande. Selfies må störa många, men jag får ofta komplimanger för mina, att man blir glad av mina bilder. Många till och med inspireras av mig och mina selfies. Och dom som inte gör det, behöver inte följa mig, så enkelt är det.

Anyways, tillbaka på gymmet i morse och hjäääälp vad roligt det var. Hade hela gymmet för mig själv och hade bestämt mig för att köra rumpa då det var ett tag sen nu, otroligt gött. 🙂

Benpress 80 kg, 100kg, 120 kg, 140 kg, 160 kg, 140 kg, 120 kg, 100 kg, 80 kg (minns inte antal reps då jag inte räknade, körde istället tills jag var trött)

Enbens benpress (snett för rumpan) 40 kg, 50 kg, 60 kg, 70 kg, 50 kg, 40 kg

Hipthursters 20 kg + stång som väger ?(10-15 kg) 3×12

Kickbacks i smith (stå på alla fyra och lyfter stången upp med benet) 5 kg + stång 4×10

Abductor 40 kg, 50 kg, 60 kg, 70 kg, 60 kg, 50 kg, 40 kg (räknade inte reps, körde så många jag orkade tills rumpan var slutkörd)

Ett härligt pass med andra ord. Passade även på att ta lite selfies (såklart). Måste ju vara så mycket sjukare att gå in på toan att göra det 😉 Haha

KRAM på er 🙂

Alltså åh, gjorde något så gott till veckans matlådor idag alltså 🙂
Som vanligt exprimenterara jag och som vanligt kan det alltid bli sjukt bra eller sjukt dåligt!!
Denna gången blev det grymt gott 🙂
Vanlig kyckling och potatis, fast ändå inte vanlig, än godare, saftigare och otrolgit mycket roligare variant.
I veckans matlådor fick det bli Limemarinerad kycklingfile med klyftpotatis och rotfrukter. Ja men ni hör ju själva? HUR GÝTT liksom!
Jag delar med mig av receptet för er som vill veta!

Limemarinerad kycklingfile med klyftpotatis
Cirka 4 st matlådor

3 st stora kycklingfileer
Lime
Salt o peppar
Rapsolja
Vitlök (2-3 klyftor)
Potatis
Moröter
Palsternacka

Klyftpotatisen:
Sätt ugnen på 175 grader. Skiva potatis, morötter och palsternacka i klyftor. Lägg i en skål och ringla över rapsolja, salt och peppar. Rör om och låt stå i några minuter. Rosta sedan i ugnen tills dem blir riktigt knapriga och goda.

Kycklingmarinaden:
Blanda saften från 1 st lime, rapsolja, salt och peppar samt pressad vitlök.
Lägg upptinad kyckling i en påse och häll över marinaden. Låt stå och dra åt sig i 15-20 minuter.
Stek sedan kycklingen på hög värme så den får en krispig stekyta på båda sidorna. pressa ännu lite limesaft och strö över lite flingsalt på ena sidan.
För att få kycklingen saftig men ändå krispig gör jag kycklingen klar i ugnen, så att den bli helt genomstekt.

Servera med en kall sås gjord på turkisk yoghurt, vitlök och peppar.

Alltså har haft en så fin långhelg i Linköping verkligen. Sol, restaurangmat nästan varje dag, promenader, gympass, kärlek, skratt, möte med nya människor, fest och massa mys!
Sen P flyttade till Linköping har man börjat uppskatta tiden tillsammans på ett helt nytt sätt, man njuter av tiden, man lever i nuet och man känner sig som nykär varenda gång man ska träffas.
Innan P började plugga i Linköping hade vi i stort sätt aldrig varit ifrån varandra, någon natt hit eller dit men inte mer än så.
Jag har alltid lidit av separationsångest, sen jag var tio och min pappa dog tills… ja egentligen fram tills nu. Mer eller mindre faktiskt.
När jag var liten var separationsproblemen så stora att jag hade svårt för att gå till skolan, jag ville inte lämna min mammas sida. Jag har aldrig kunnat sova över hos vänner, åka med på resor som involverade övernattning och som sagt, i vissa fall var det till och med svårt att gå till skolan.

Jag visste att detta skulle bli jobbigt, speciellt för mig med tanke på min bakgrund. Och det har det varit, i vissa fall har det varit jobbigare än andra men mestadels har det faktiskt gått riktigt bra!
Jag saknar honom varje dag och det är vääääldigt ensamt att sova ensam, det är nog det jag tycker är jobbigast, att just vara ifrån varandra över natten. Någon som känner igen sig? Att nätterna liksom oftast är värst?

Men med något ont kommer alltid något gott, eller hur säger man? 🙂
För hjälp som jag har utvecklats det här året! Jag har vuxit otroligt mycket i mig själv och att VÅGA va ensam!
Jag har tidigare utsatt mig för situationer för att träna bort min ångest men denna gången har det varit som mest effektivt!
Själva separationsångesten kommer nog aldrig försvinna helt, det känns alltid lika jobbigt att lämna honom, MEN jag har lärt mig att hantera det! Det slutar inte i panik längre och jag kan vara själv, jag kan sova själv utan att känna mig orolig och jag kan istället längta efter P på ett annat sätt.
Jag var orolig lääänge innan vi första gången skulle vara ifrån varandra, jag visste ju hur det skulle bli. Men samtidigt visste jag att det skulle vara värt det! Han ville följa sina drömmar och självklart vill jag fortfarande va med honom. Det va bara att bita i det sura äpplet, ta tjuren i hornen och övervinna allt som någonsin varit ett problem!
Man klara så mycket mer än vad man tror! Man är så mycket mer mentalt stark än vad man någonsin kunde tro om sig själv! Det gäller allt! Det svåraste är det där sista steget, men det är där ens familj och vänner kommer in, för att stötta och för att hjälpa! Man är starkare än vad man tror och den mest underbara känsla är när man klarar något som så länge varit ett problem! Våga testa något utanför ramarna, något som du är livrädd för. Det kan komma till att va det bästa du någonsin gjort!!!!

En vecka kvar och P har äntligen sommarlov! Det ska bli så fantastiskt att få ha honom hemma så länge!

1. Färdkost i bilen 2. Färska jordgubbar till frulle 3. Fantastisk brunch på Ikea

4. Biomys 5. Grillmiddag 6. Dubbelselfie

7. En dag i gamla Linköping 8. GLASSS 9. Gamla Linköping

10. Utekväll 11. Supergod salladslunch 12. Kärlek