Sophia Anderberg

Du får mig att tvivla på mig själv på ett vis som ingen annan kan! Du får mig att inte kunna träna, att inte kunna äta och att inte kunna sova ordentligt på nätterna!

Bara dom som lever med dig vet vad jag pratar om och bara dom som lever med dig förstår innebörden i hur frustrerande det kan vara att leva med dig!
Jag har levt med dig så länge jag kan minnas, säkert hela mitt liv men du började visa dig för mig redan vid 10 års ålder!

Du visar dej mer aktivt vissa perioder och andra perioder är det som om du inte fanns! Som att du inte var en en del av mej!

Ja jag prata med dej, om dig, du kära, fruktansvärda, hatade och älskade ångest! Allt på samma gång! Anledningen att jag älskar dej är för att du just är en del av mig, en stor del av mig! Anledningen till att jag hatar dej är för att du förstör, förstör så otroligt mycket!

För tre månader sen visade du dig, och sen dess har jag försökt springa ifrån dig! Jag har försökt springa ifrån dig genom att aktivera mig, starta företag, umgås med vänner, hitta på saker och vara hemma så lite som möjligt! Självklart visste jag att du skulle komma ifatt mig, jag visste det! Kanske inte i denna bemärkelsen men jag visste det! För två och en halv vecka sen var du snabbare än mej, och du kom ikapp mej i form av trötthet! Du har gjort att jag sover 3 ggr om dagen, knappt kunnat äta på 2,5 vecka och du får mig att tro saker, göra saker och säga saker som jag aldrig trodde jag skulle säga! 

I söndags var bägaren lite full, jag fick nog av dig och insåg att jag inte alls lärt mig hantera dig, att leva med dig på det sättet jag trodde! Men det är dags att lära mig det nu! För jag inser ju såklart att du aldrig någonsin kommer att försvinna! Det är dags för dig och mig att bli vänner, lära oss att stå ut med varandra och ta hand om varandra istället för detta vi just nu går igenom tillsammans!

Jag behöver lära mig att du alltid kommer finnas där helt enkelt, acceptera att det bara är så! Under tiden, är det fokus på mig, mina drömmar, mina mål och mina visioner och jag ska ärligt talat säga att det är en lättnad! Det är en lättnad att kunna säga att jag endast ska fokusera på mig själv bra må bra igen.

Med kärlek, acceptans och en jävla massa respekt ikväll!

PUSS Fia!

Hej Sötisar! Lite bloggbreak här igår. Kommer berätta mer varför i dagarna. 🙂

Bakade lite till er i förra veckan och hur goda ser dom inte ut? En leverans till Allis på jobbet en dag och hon var mer än nöjd. Testa vettja 🙂

Chokladdadelbollar med torkad frukt

5 dadlar

2 1/2 dl havregryn

1/2 dl olja

2 msk kakao

1/2 dl vatten

1 dl torkade aprikoser

1 dl torkade gojibär

Gör såhär: 

Skär aprikoserna samt gojibären i mindre bitar. Mixa sedan samtliga ingredienser i en matberedare till en slät smet. Jag behöll mina aprikoser i lite större bitar 🙂

Rulla sedan till bollar. Smält lite steviachoklad och ringla över. 🙂 Förvaras i kylen.

Söndag och solen bara skiner och skiner! Vilken vecka det har varit! Jobbat har jag gjort men som sagt, söndag idag och jag ska snart sticka iväg en runda till Brottet med bland annat Allis och Sanna för att solmysa!

Jag hoppas ni tänker göra exakt samma sak, utan att fundera på hur bikinin sitter, och låren går ihop eller om vikten har förändrats över sommaren! Jag hoppas ni tänker njuta av dagen, och förhoppningsvis av era själva för resten av era liv! Ta en titt omkring dig och inse att alla ser olika ut och att ingen heller på något sätt behöver likna den andra! Det är liksom det är grejjen! Jag tänker njuta! Oavsett hur jag ser ut, har jag bara lärt mej att jag duger precis som jag är och det är precis det jag njuter av! Sen om rumpan hänger lite och magen korvar sig när man sitter har NOLL betydelse faktiskt!

Du är vacker! PUSS!

Ojoj, det är med tårar i ögonen som jag skriver detta. Veckans inlägg av poddis var tungt men på något sätt så välbehövligt. Många av er vet ju vad som hände mig för ganska exakt tre månader sen och vad jag sen dess har fått gå igenom. Hur tusan klarar man det? Hur tusan har jag klarat det? Hur hanterar man en kris som denna, att bli lämnad en och en halv månad innan sitt bröllop?

När jag tänker efter kan jag inte förstå att det är mig själv jag pratar om i podden men jo, det är så sant som det är sagt. Det är mig det handlar om och det är jag som behövt gå igenom detta.

Det svåraste att acceptera är väl just de dåliga dagarna som fortfarande kommer. Jag vet inte vem jag tror att jag är men ibland tror jag tydligen att en sån här grejj bara ska gå över. När jag har mina bra perioder, då är det underbart och jag måste börja njuta mer av just de tillfällena. Men när jag har mina dåliga perioder, när ensamheten smyger sig på och ångesten är så extrem, behöver jag också lära mig att acceptera att även det är okej.

Jag skrev ett inlägg om allt när jag bestämde mig för att berätta vad jag gått igenom. Inlägget hittar ni här. Dagens avsnitt av podden hittar ni här, i podcasterappen och på Itunes. För er som går igenom samma sak, jag tänker inte säga de klassiska orden, dom får ni höra av så många andra, men lyssna på podden, du är inte ensam!

All kärlek, och tusen pussar!!